Till riksdagens kulturutskott
Ärende: Ö 2/2014 rd Medborgarinitiativ: Svenskan som valfritt läroämne på alla utbildningsstadier (MI 2/2014 rd)
Svenska Finlands folkting (Folktinget) har av riksdagens kulturutskott kallats till ett offentligt hörande i samband med behandlingen av medborgarinitiativet för att göra skolsvenskan frivillig (MI 2/2014 rd). I samband med hörandet önskar Folktinget ge följande utlåtande.
Medborgarinitiativets syfte:
Initiativtagarna till medborgarinitiativet föreslår att regering och riksdag ska vidta åtgärder för att göra studierna i svenska frivilliga, och att språk- och utbildningspolitiken måste se till att de elever som väljer bort studier i svenska inte får en sämre ställning med avseende på fortsatta studier och arbetskarriärer än de som studerar svenska. Vidare vill initiativtagarna att det inte ska krävas att man kan svenska för att ta examen på något som helst utbildningsstadium, och att uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska ordnas så att finskspråkiga kan sköta dem utan att kunna svenska samtidigt som svenskspråkiga får god service av dem vars språkkunskaper grundar sig på frivilliga studier i svenska.
FOLKTINGETS STÄLLNINGSTAGANDE
Eftersom Finland har två nationalspråk är det naturligt att grundläggande kunskaper i båda språken ingår i grundskolans och andra stadiets läroplan. Folktinget framhåller därför att den obligatoriska undervisningen i svenska och finska bör kvarstå. Rätten till eget språk är en grundläggande rättighet på motsvarande sätt som rätten till exempelvis social trygghet, och det är därför viktigt med en tillräcklig språkresurs i landet. Kunskaper i båda nationalspråken bör ses som en investering, inte en kostnad för nationen.
Folktingets ställningstagande är i linje med Nationalspråksstrategin, som antogs av statsrådet i december 2012. I denna strategi sägs:
”Finland bygger sin nationella och internationella framtid inom ramen för en stabil och trygg nordeuropeisk gemenskap. Till Finlands starka sidor hör just delaktigheten i denna gemenskap, till vilken Finland har starka historiska, kulturella, språkliga, rättsliga och ekonomiska band. Finländarna har i alla tider använt nationalspråken finska och svenska”. (Nationalspråksstrategin, principbeslut av statsrådet, 2012, s.7).
I Nationalspråksstrategin poängteras vidare att ”som ett tvåspråkigt land bär Finland sitt ansvar för att båda språken förblir livskraftiga och används i vårt land också i framtiden”.
Utgångspunkten för Nationalspråksstrategin är dels individens grundläggande språkliga rättigheter, dels den nytta och fördel som individen och samhället har av tvåspråkigheten. Folktinget utgår i sitt utlåtande från detta tankesätt.
Individens grundläggande språkliga rättigheter
Statsrådet har i sin berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen upprepade gånger (2006, 2009 och 2013) konstaterat att alla finländares grundläggande språkliga rättigheter inte uppfylls. Finskspråkiga personer kan i regel lita på att deras språkliga rättigheter uppfylls, men detta gäller dessvärre inte de svenskspråkiga.
Riksdagens grundlagsutskott har i sina betänkanden gällande statsrådets språkberättelse lyft fram vikten av språkkunskaper och också gett konkreta förslag på lösningar:
”Dessutom anser utskottet det fortsatt viktigt att undersöka om undervisningen i nationalspråken är tillräcklig med tanke på de språkliga rättigheterna (GrUB 6/2006 rd). Språkberättelsen visar att det behövs långsiktiga insatser för att myndigheterna i verkligheten ska klara av att erbjuda tjänster också på svenska. Exempelvis kunde resurserna för svenskundervisning ökas på alla skolnivåer.” (GrUB 1/2010 rd).
I sitt utlåtande om statsrådets språkberättelse 2013 sägs:
”Utskottet vill på nytt påminna om behovet att med långsiktiga insatser säkerställa att myndigheterna i fortsättningen kan erbjuda bättre service på svenska. Det behövs undervisning i svenska, men i likhet med statsrådet vill utskottet understryka vikten av att det finns förutsättningar att ordna språkbad.” (GrUB 1/2014 rd)
Utgångspunkten för statsrådets Nationalspråksstrategi finns i de problem som har lyfts fram av statsrådet i dess språkberättelser, och som grundlagsutskottet också klart poängterat i sina betänkanden:
”Behovet av en Nationalspråksstrategi föranleds av att den lagstiftning som gäller våra nationalspråk finska och svenska tillämpas på ett bristfälligt sätt, vilket äventyrar den finskspråkiga och i synnerhet den svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter.” (Nationalspråksstrategin, s.7).
Den viktigaste förutsättningen för att finsk- och svenskspråkigas bildningsmässiga och samhälleliga behov ska tillgodoses på det sätt som avses i grundlagen, är att det finns språkkunniga personer som upprätthåller strukturer och service på svenska och finska. När det andra inhemska språket blev frivilligt i studentexamen år 2004, resulterade detta naturligt nog i att färre elever valde att skriva svenska. Frivilligheten i studentexamen har inte lett till bättre språkkunskaper, utan i stället orsakat svårigheter att klara av studierna i svenska inom tredje stadiets utbildning och därmed också kravet på språkkunskaper för tjänstemän. Detta leder i sin tur till att det inte finns tillräckligt med språkkunniga personer för att upprätthålla den service och de strukturer som de grundlagsbaserade samhälleliga och bildningsmässiga behoven förutsätter.
I samband med studentexamensreformen 2004 konstaterade riksdagens grundlagsutskott i sitt utlåtande (GrUU 12/2004 rd) att lagstiftningen på sikt kan få konsekvenser för den grundläggande rättigheten att använda sitt eget språk hos domstol och andra myndigheter. Ett exempel på detta är att om många gymnasieelever låter bli att avlägga provet i det andra inhemska språket i studentskrivningarna, så kan detta påverka deras möjligheter att uppfylla kravet på språkkunskaper för tjänstemän. Utskottet betonade därför ”vikten av att regeringen följer hur undervisningen på och studierna i de nationella språken utvecklas i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende och i förekommande fall griper in för att tillgodose de grundlagsfästa språkliga rättigheterna.”
Syftet med statsrådets Nationalspråksstrategi är att säkerställa att Finland är ett land med två levande nationalspråk också i framtiden. Strategin kan också ses som en reaktion och ett medel för att tillrättalägga den farhåga som riksdagens grundlagsutskott konstaterade i sitt utlåtande om studentexamensreformen, det vill säga att språkkunskaperna i svenska de facto har försämrats.
Nyttan och fördelen som individen och samhället har av tvåspråkigheten
Nationalspråksstrategin slår fast att det faktum att Finland officiellt är ett tvåspråkigt land ger samhället nytta på bl.a. det historiska och kulturella planet och också rättslig och ekonomisk nytta. Vårt land har en lång gemensam historia med Sverige och har många samhälleliga principer gemensamt med de nordiska länderna. Bland de nordiska värderingar som är djupt förankrade i det finländska samhället kan nämnas: välfärdsstaten, demokrati och individens frihet, rättsstatsprincipen, transparens i den offentliga verksamheten och jämställdhet mellan könen. Det nordiska samarbetet genomförs på många nivåer och språket förenar. Nationalspråksstrategin säger:
”I de nordiska länderna fungerar det svenska språket som en plattform för samförstånd och för en gemensam värdegrund. Den gemensamma kulturella och språkliga bakgrunden skapar en starkare känsla av samhörighet och förtroende och främjar på så sätt samarbetsmöjligheterna.” (Nationalspråksstrategin, s. 14)
Det nordiska samarbetet har under de senaste åren fördjupats och de nordiska länderna kommer dag för dag närmare varandra. I dag är Sverige Finlands största handelspartner när det gäller exporten (Talouselämä, 16.6.2014) och också det viktigaste ursprungslandet för utländska investeringar i Finland. Antalet finskägda bolag i Sverige är nästan 800 och antalet svenska bolag i Finland kring 700. Finland har som samhälle ekonomisk nytta av goda kunskaper i svenska. I det alltmer integrerade ekonomiska samarbetet mellan Finland och övriga nordiska länder är det redan i dag svårt att rekrytera svenskkunniga arbetstagare. Bristande kunskaper i svenska kan leda till missförstånd, isolering och uteblivna arbetstillfällen.
”Men samarbetet inom Norden går allt oftare på engelska”, är en vanlig kommentar. Det stämmer att det officiella koncernspråket i många nordiska företag är engelska, men det vardagliga umgänget i företagen och i samhället i övrigt sker oftast på svenska. En undersökning visar att trots att engelskan är det officiella språket skötte finländska företag med moder-, syster- eller dotterbolag i Sverige sin kommunikation till 63 procent på svenska (Wilhelm Barner-Rasmussen, Affärer eller business? En studie i språkanvändning i det ekonomiska samarbetet mellan Finland och Sverige, 2011).
Kunskaper i svenska öppnar dörrar och ger klara fördelar i kontakten med de nordiska länderna, och det är inte bara inom näringslivet som de nordiska kontakterna har ökat. Det förs intensiva diskussioner om ett ökat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige, och snart kommer finska och svenska poliser att inleda gemensam patrullering vid Finlands västgräns. Polissamarbete mellan Finland och Norge är också under planering vid Polisstyrelsen (Helsingin Sanomat, 16.10.2014).
I en rapport om potentiella konsekvenser av att göra svenskan frivillig i finska skolor, varnar skribenten Åsa Palviainen för en stor risk för ”social snedvridning” med avseende på vem som kan svenska: ”Det finns en risk eller möjlighet att det främst skulle vara välutbildade unga, företrädesvis flickor, som skulle ha svenskkunskaper medan individer med enbart grundskoleutbildning eller med yrkesutbildning skulle ha valt bort svenska helt.” (Åsa Palviainen, Frivillig svenska? Utbildningsrelaterade konsekvenser, 2011, s. 65)
Det är också viktigt att garantera en regional jämlikhet, dvs. att ge alla elever samma möjligheter att studera svenska. I t.ex. östra Finland kan skolorna redan idag erbjuda ryska utöver studierna i svenska, men det har visat sig att eleverna där trots det är motiverade att läsa också svenska och de facto har bättre studieresultat än övriga regioner i Finland. Den regionala rörligheten i Finland är mycket stor, speciellt bland unga, och ett faktum är att flyttningsrörelsen går mot södra Finland och huvudstadsregionen, där kunskaper i svenska behövs och värderas i arbetslivet.
Eftersom nyttan av kunskaper i svenska i dag är större än någonsin, och en klar fördel på individnivå vid rekrytering till olika arbetsplatser, är det av största vikt att statsmakten bevarar det nuvarande systemet för språkinlärning, och samtidigt klart signalerar till dem som börjar skolan om nyttan av kunskaper i svenska. Finland hör till Norden, och det svenska språket är en viktig sammanhållande faktor.
STÄLLNINGSTAGANDEN TILL KONKRETA PÅSTÅENDEN I MEDBORGARINITIATIVET
I motiveringarna till medborgarinitiativet framför initiativtagarna ett antal påståenden om varför den obligatoriska svenskan bör avskaffas på alla utbildningsstadier och hur frivillighet vore en bättre lösning för att tillgodose de finsk- och svenskspråkigas bildningsmässiga och samhälleliga behov på det sätt som avses i grundlagen. Folktinget bemöter nertill dessa påståenden:
Citat från medborgarinitiativet:
”Språkkraven i Finland är de strängaste i världen. Alla yrkesstuderande måste studera och behärska minst två främmande språk”.
Folktinget framhåller:
Språkkraven i Finland är på intet sätt unika utan helt i linje med kraven i andra länder i motsvarande språksituation. En jämförelse med Belgien, Luxemburg och Schweiz visar att alla studerande i dessa länder måste läsa åtminstone två språk utöver modersmålet. Det här har också varit EU:s officiella målsättning, "Mother tongue plus two". Enligt den senaste Eurobarometern om flerspråkigheten som utfördes år 2012 nådde Nederländerna, Danmark, Luxemburg, de tre baltiska länderna, Slovenien och Malta upp till den här målsättningen, medan Finland hörde till de länder som inte klarade av målet. Utgående från resultatet i Eurobarometern borde språkkraven i Finland skärpas.
Språkens ställning i gymnasiet och studentexamen har försvagats under de senaste åren. Svenskan är inte längre obligatorisk i studentexamen, vilket har lett till att kunskaperna i svenska har försämrats. Utbildningsstyrelsens rapporter Kvantitativa indikatorer för utbildningen visar att det har skett en oroväckande minskning i intresset för språkstudier i Finland. I en jämförelse med statistik från åren 2003 och 2013 framgår att antalet gymnasieelever som läser tyska och franska har minskat drastiskt. Detsamma gäller antalet elever som skriver svenska i studentexamen.
Inom yrkesutbildningen i Finland är kraven på undervisning i svenska betydligt mindre än för gymnasiets del. Skillnaden i antal timmar som krävs är mycket stor, i yrkesskolan är kravet minst en studievecka (i praktiken 20-30 undervisningstimmar), medan kravet i gymnasiet för dem som inlett svenskan i årskurs sju är fem kurser (190 undervisningstimmar). Kunskaperna i svenska för en gymnasieelev och en elev som gått yrkesskolan är därmed mycket olika, trots att båda är behöriga för fortsatta studier på universitet eller yrkeshögskolor. Det skapar ytterligare problem för svenskundervisningen på tredje stadiet. (se Åsa Palviainen, Frivillig svenska? 2011).
En annan aspekt är att den språkliga servicen inom vissa branscher, t.ex. inom social- och hälsovården, är speciellt viktig. Statsrådet har upprepade gånger påpekat i sina språkberättelser (2006, 2009 och 2013) att de språkliga rättigheterna på svenska inte tillgodoses tillräckligt väl inom social- och hälsovården. Bristerna har också lyfts fram i internationella expertbedömningar, såsom Europarådets expertkommittés rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och Europarådets ministerkommittés rekommendationer (2012). Till Folktingets kännedom kommer kontinuerligt information om att rätten till vård på svenska inte förverkligas.
Palviainen noterar att det redan har konstaterats språkkompetensbrister hos sjukvårdare (som utbildas på yrkeshögskolor) och närvårdare (som utbildas i yrkesskolor). En frivillig svenska skulle leda till att rekryteringsbasen för svenskkunniga inom dessa yrkesgrupper skulle bli ännu snävare än idag. Hon framhåller också att frivilligheten skulle innebära problem inom t.ex. polisutbildningen, där man för närvarande kräver minst nöjaktiga kunskaper i svenska för poliser som arbetar i tvåspråkiga distrikt.
Folktinget poängterar därför att man borde utveckla och stärka undervisningen i svenska inom vissa branscher inom yrkesutbildningen på andra och tredje stadiet, för att på det viset garantera alla likvärdiga möjligheter senare i studielivet och i arbetslivet i Finland samt med tanke på den nordiska arbetsmarknaden, där efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft är stor.
Citat från medborgarinitiativet:
”Inget annat land i världen har motsvarande krav på studier i ett minoritetsspråk”.
Folktinget framhåller:
Svenskan är inte ett minoritetsspråk på nationell nivå, utan det ena av Finlands två likvärdiga nationalspråk. Förutom Finland finns det i Europa flera länder med två eller flera nationalspråk, eller officiella språk som de i vissa fall kallas: Belgien, Luxemburg, Irland och Schweiz. I alla dessa länder har man obligatoriska studier i det andra officiella språket för alla elever på det nationella planet. I Belgien, som har tre officiella språk, lär man sig ett av de andra två nationella språken från första klassen i skolan. Också på Irland, där de personer som talar iriska dagligen är knappt 70 000, lär sig alla iriska från första klass. I Schweiz är ett av de övriga tre nationalspråken obligatoriskt och i Luxemburg läser alla skolelever samtliga tre officiella språk: luxemburgiska, tyska och franska.
Utöver detta finns det flera EU-länder där minoritetsspråket är obligatoriskt på regional nivå. Till dessa hör Spanien (med regionerna Katalonien, Baskien, Galicien, Valencia och Balearerna), Storbritannien (främst Wales) och Italien (regionen Trentino-Sydtyrolen och Valle d'Aosta). Sammanlagt bor det i dessa regioner över 20 miljoner invånare, som har obligatoriska studier i det mindre talade språket i skolan.
Folktinget framhåller att språkstudierna i Finland är i linje med de krav som ställs i andra länder med motsvarande språksituation. Påståendena att språkkraven i Finland är de strängaste i världen och att inget annat land i världen har motsvarande krav på studier i ett officiellt språk (av initiativtagarna till medborgarinitiativet kallat minoritetsspråk) stämmer inte överens med verkligheten.
Citat från medborgarinitiativet:
”De bristfälliga kunskaperna i olika världsspråk drar ner Finlands internationella konkurrenskraft. Tvånget att studera svenska och gränserna för den individuella inlärningen leder i praktiken till att kunskaperna i främmande språk blir blygsamma och till att valmöjligheterna blir färre.”
Folktinget framhåller:
Vi framhåller att argumentationen brister när initiativtagarna till medborgarinitiativet säger att de obligatoriska studierna i svenska är orsaken till att finländare inte läser de världsspråk, som Finland som nation behöver. Tillgänglig fakta och statistik talar också sitt tydliga språk.
Sedan svenskan blev frivillig i studentexamen 2004 har antalet finskspråkiga elever som skriver svenska minskat drastiskt. Det har emellertid inte lett till ökade studier i andra språk, vilket i tiden var ett starkt argument då man förespråkade frivillighet för det andra inhemska språket. Utbildningsstyrelsens rapporter visar tvärtom att det generellt sett har skett en oroväckande minskning i intresset för språkstudier i Finland. Antalet gymnasieelever som läser tyska och franska har minskat drastiskt mellan åren 2003 och 2013. År 2003 läste 30,6 procent av gymnasieeleverna tyska, medan siffran år 2013 var endast 12,7 procent. För franskan är siffrorna 13,9 respektive 8,3 procent. År 2001 läste 66 procent av gymnasieeleverna tre eller flera främmande språk (alla språk utöver modersmålet) medan siffran år 2013 är 53 procent (Statistikcentralen, Vipunen, Utbildningsstyrelsens statistiktjänst, 2014).
Enligt färsk statistik fortsätter trenden neråt. Våren och hösten 2014 skrev enbart 2 000 elever kort tyska i studentexamen. Motsvarande siffra på 1990-talet var 10 000 elever och 1984 hela 18 000 elever. Professor Jukka Havu vid Tampereen Yliopisto säger klart att svenskans ställning i den finländska skolan inte utgör ett hinder för studier i andra språk: ”Vuonna 1984 lyhyen saksan ylioppilaskirjoituksen suoritti lähes 18 000 ylioppilaskokelasta, kun määrä vuonna 2010 on alle 3 000. Kuitenkin myös ruotsia opiskeltiin 30 vuotta sitten ainakin yhtä paljon kuin nykyään.” Studier i de valfria ämnena har minskat trots att det i teorin finns fler möjligheter till språkstudier eftersom det numera är möjligt att inleda studier i ett valfritt A2-språk. Kari Jukarainen, ordförande för Suomen kieltenopettajat r.y., frågar sig i en intervju om valfriheten har gått för långt, eftersom allt färre skriver korta språk i studentexamen (Hupeneeko kielitaito?, Tempus, 2013, s. 12 och Helsingin Sanomat, 7.10.2014).
Folktinget anser att finländska elever borde läsa flera språk och att studierna borde inledas i ett tidigare skede, eftersom forskningen visar att barnet lär sig ett språk snabbare ju tidigare språkinlärningen påbörjas. Det finns inga bevis för att man lär sig ett språk på bekostnad av ett annat. Tvärtom så kan språkkunskaper och framför allt tvåspråkighet hjälpa barnet att tänka kreativt och flexibelt. I en rapport som tagits fram av Europeiska kommissionen (Study on the Contribution of Multilingualism to Creativity, 2009) framgår att tidig två- eller flerspråkighet leder till bättre prestationsförmåga och kreativt tänkande, underlättar problemlösning samt leder till bättre skolframgång. På sikt ger tvåspråkigheten barnet en bredare tillgång till tankar och erfarenheter och öppnar dörrar för bl.a. mångsidiga sociala kontakter. En artikel i tidsskriften Time Magazine (29.7.2013) hänvisar till flera vetenskapliga undersökningar, som bekräftar att tvåspråkigheten ger både språkliga, kreativa och sociala fördelar.
Folktinget framhåller att Finlands internationella konkurrenskraft förbättras, om våra elever läser flera språk och framför allt om studierna inleds i ett tidigare skede. Vi uppmanar därför nästa regering att vidta snabba åtgärder för att öka språkkunskaperna i Finland, till exempel genom att utarbeta ett nationellt språkmål, som definierar vilka kunskaper i främmande språk som Finland behöver.
Citat från medborgarinitiativet:
”Vår språkutbildningspolitik misslyckas också med det som den utger sig för att sträva efter. Den s.k. tjänstemannasvenskan, som krävs av alla högskoleutbildade, är ingen garanti för att språkkunskaperna räcker till för att ge service på svenska. Det är bättre att yrkesskickliga personer som är motiverade till det och frivilligt har studerat svenska sköter sådana uppgifter.”
Folktinget framhåller:
Det stämmer dessvärre att studieresultaten i svenska har försämrats den senaste tiden. Kunskapsnivån i B-svenska som andra inhemska språk i grundskolan är svag eller på sin höjd försvarlig, och detta drabbar särskilt elevernas förmåga att skriva och tala. Flickornas kunskapsnivå är emellertid betydligt högre än pojkarnas. I studentskrivningarna har kunskapsnivån i B-svenska märkbart försämrats, och man har varit tvungen att sänka poänggränserna betydligt både i övre och i undre ändan av bedömningsskalan. I en undersökning utförd vid Jyväskylä universitet framkommer att 52,9 procent av ett sampel på 490 studerande har kunskaper i svenska som är svagare än det som krävs på universitetsnivå (Åsa Palviainen: The Proficiency in Swedish of Finnish speaking University Students, Journal of Applied Language Studies, 2010). Också andra universitet har framfört oro över att studerandenas kunskaper i svenska har försvagats.
Kunskapsnivån har samband med studiemängden och är beroende av om eleverna får tillräckligt högklassig undervisning och om de utnyttjar denna aktivt och långsiktigt. En orsak till den låga kunskapsnivån inom B-svenska är att språket endast läses sex årsveckotimmar, dvs. två årsveckotimmar per år under årskurserna 7 till 9. Det obligatoriska antalet årsveckotimmar har minskat med en tredjedel, dvs. från nio årsveckotimmar enligt timfördelningen 1985 till sex årsveckotimmar i den nuvarande timfördelningen (Nationalspråksutredningen, Utbildningsstyrelsen, 2011, s. 25). Svenska erbjuds dessvärre sällan som A-språk, även om det finns intresse bland eleverna för detta.
Folktinget anser att lösningen inte är att färre elever studerar svenska, utan att man bör satsa på och utveckla språkundervisningen. Här stöder Folktinget de förslag som utarbetades av en arbetsgrupp på Undervisnings- och kulturministeriet med nuvarande kanslichef Anita Lehikoinen som ordförande. I arbetsgruppspromemorian Funktionell svenska – utgångspunkter för att utveckla undervisningen i svenska som det andra inhemska språket (Undervisnings- och kulturministeriet, 2012), listas en rad åtgärder för att förbättra undervisningen i svenska som det andra inhemska språket och sålunda också studieresultaten. Bland annat föreslås att läroplanerna för undervisning i svenska i den grundläggande utbildningen, gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen på andra stadiet utvecklas så att man betonar funktionella språkfärdigheter och språkundervisningen som en del av elevens vardag. Vidare sägs att studerande och elever ska inkluderas i utvecklingsarbetet.
Folktinget framhåller att lösningen på bristande kunskaper i svenska inte är att färre elever läser svenska, utan att språkundervisningen stärks och utvecklas. De förslag till att utveckla undervisningsmetoderna i båda nationalspråken i de finländska skolorna, som redan har presenterats, bör omgående omsättas i praktik. Betoningen bör i framtiden ligga på kommunikativa färdigheter.
Citat från medborgarinitiativet:
”Man måste naturligtvis se till att finsk- och svenskspråkigas bildningsmässiga och samhälleliga behov tillgodoses på det sätt som avses i grundlagen, men frivillighet är en bättre förutsättning för att detta ska lyckas än tvång.”
Folktinget framhåller:
I vårt utlåtande har redan framkommit att frivillighet inte utgör en bättre förutsättning för att garantera att de finsk- och svenskspråkigas bildningsmässiga och samhälleliga behov tillgodoses på det sätt som avses i grundlagen. Den farhåga som riksdagens grundlagsutskott konstaterade i sitt utlåtande om studentexamensreformen (GrUU 12/2004 rd), om att lagstiftningen på sikt kan få konsekvenser för den grundläggande rättigheten att använda sitt eget språk hos domstol och andra myndigheter, har besannats. På grund av detta faktum och eftersom statsrådet i sin språkberättelse upprepade gånger har konstaterat att alla finländares grundläggande språkliga rättigheter inte uppfylls, valde statsrådet därför att utarbeta Nationalspråksstrategin med konkreta förslag för hur situationen ska kunna förbättras. Folktinget anser att detta viktiga arbete måste slutföras. Det är en ohållbar situation om de grundläggande språkliga rättigheterna för den ena språkgruppen inte förverkligas.
Om det andra inhemska språket blir frivilligt i den grundläggande utbildningen får det också konsekvenser för individen, eftersom den enskilda kommunen i så fall besluter huruvida den väljer att erbjuda undervisning i det andra inhemska språket eller inte. Detta kan leda till att kommuner väljer att inte erbjuda undervisning i svenska, vilket försätter kommunens elever i en ojämlik position, då de inte ens har möjlighet att välja svenska som frivilligt språk.
När man jämför vikten av att studera olika språk i grundskolan är det viktigt att komma ihåg det faktum att svenskan är ett av Finlands två nationalspråk. Det ger en samhällelig och kulturell betydelse och juridisk rang framom andra språk.
Folktinget framhåller att erfarenhet och statistik visar att valfrihet inte har gynnat språkinlärningen i Finland. För att tillgodose de finsk- och svenskspråkigas bildningsmässiga och samhälleliga behov på det sätt som avses i grundlagen, bör nationalspråken finska och svenska fortsättningsvis vara obligatoriska.
Detta ställningstagande är i linje med Nationalspråksstrategin, där statsrådet slår fast att det är motiverat att alla i Finland ska lära sig finska eller svenska som modersmål och det andra inhemska språket inom den grundläggande utbildningen och på andra stadiet.
Helsingfors den 10 november 2014
SVENSKA FINLANDS FOLKTING
Christina Gestrin Steven Frostdahl
Ordförande I viceordförande
Kimmo Sasi Markus Österlund
II viceordförande Folktingssekreterare