Tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk i Finland

Utrikesministeriet,    
Rättstjänsten, OIK-40, 
PB 176, 00023 STATSRÅDET                  Helsingfors den 9 april 2013
   

Folktingets utlåtande inför Finlands femte periodiska rapport om tillämpningen av
den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk

Allmänt
Svenska Finlands folkting (nedan Folktinget) tackar Utrikesministeriet för möjligheten att ge utlåtande om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk i Finland. I enlighet med Folktingets lagstadgade uppgift som en organisation som främjar det svenska språket och kulturen och som företräder den svenskspråkiga befolkningen i Finland (lagen om Folktinget 1331/2003), koncentreras detta utlåtande på den europeiska stadgans tillämpning vad gäller det svenska språket, det ena av Finlands två nationalspråk. Trots att Folktinget är en lagstadgad organisation som bl.a. fungerar som remissinstans för olika myndigheter, vill vi påpeka att Folktinget emellertid inte har myndighetsstatus. Därför är det viktigt att man i rapporteringen till Europarådet skiljer mellan Folktingets verksamhet för att främja det svenska språket, och åtgärder som ansvariga myndigheter vidtar för att säkerställa de grundläggande språkliga rättigheterna.

Folktinget tar i detta utlåtande upp sektorer där samhällsservicen på svenska är bristfällig och där medborgarnas grundläggande språkliga rättigheter inte alltid förverkligas. Reformtakten inom förvaltningen i Finland är fortsättningsvis intensiv, och flera av de riksomfattande strukturreformerna har stor betydelse för medborgarnas språkliga rättigheter. Sådana är kommunstrukturreformen, reformen av servicestrukturerna inom social- och hälsovården och polisförvaltningsreformen. Därtill är en ny kommunallag under beredning, och denna lag preciserar de tvåspråkiga kommunernas skyldighet att trygga invånarnas språkliga rättigheter i framtiden. Folktinget tar i detta utlåtande upp de pågående reformerna och våra ståndpunkter angående deras konsekvenser på de språkliga rättigheterna. Folktinget tar även upp oroväckande trender som gäller språkklimatet i Finland. Därtill kommenterar vi de frågor som Europarådets expertkommitté ställt Finland i den fjärde rapporten, till den del de berör svenskan.

Ett allt hårdare debatt- och språkklimat

Sedan den fjärde periodiska rapporten om Finland utgavs, har det funnits många tecken på att den politiska debatten har hårdnat och språkklimatet i landet har försämrats. Det är vanligt med hätska tongångar mot det svenska språket och finlandssvenskarna i bloggar och på diskussionsfora på internet. Debatten har också xenofobiska element, också invandrarna kritiseras allt öppnare och får utstå näthat. Enligt Folktinget är detta en följd av den allmänna webbkulturen där skribenterna får uppträda anonymt, men är också åtminstone till en del förknippat med det populistiska sannfinländska partiets starka frammarsch på Finlands politiska arena, både i rikspolitiken och på det kommunala planet. I riksdagsvalet i april 2011 gick sannfinländarna framåt från 5 till 39 mandat (19 % av rösterna, blev tredje största parti) och i kommunalvalet i oktober 2012 fick partiet drygt 12 % av rösterna (fjärde störst). Partiet har därmed blivit en politisk makt att räkna med, vilket också har haft effekter på de andra partierna.

Flera kandidater i valen, och senare också riksdagsledamöter och kommunalt förtroendevalda, har använt sig av en ny form av politisk retorik som ibland har haft drag av främlingsfientlighet eller svenskhat. På grund av att de har introducerat ett häftigare språkbruk, så har tonen spridit sig också till den allmänna samhällsdebatten. Sedan januari 2013 har det också lämnats in flera medborgarinitiativ mot den obligatoriska skolsvenskan, och även ett för att göra Finland enspråkigt finskt, vilket bidrar till en känsla hos speciellt svenskspråkiga av att språkklimatet har förändrats till det sämre.

Å andra sidan visar Språkbarometern 2012, en undersökning som utförs av Åbo Akademi i samarbete med Justitieministeriet, Kommunförbundet och Svenska kulturfonden, kanske lite oväntat på att man på det lokala planet inte anser att klimatet har försämrats nämnvärt mellan språkgrupperna. Här kan en möjlig förklaring vara att man i det första skedet av undersökningen (juni 2012) ännu inte hade gjort de slutliga lokala och regionala analyserna. Dels skiljer sig säkert situationen mellan huvudstadsregionen (där de flesta demonstrationer och antisvenska kampanjer har förekommit) och andra, mindre orter, dels förs aggressiva kampanjer eller debatter ofta inte inom den egna kommunen, utan mera allmänt, på debattfora på internet osv. De slutliga resultaten av barometern kommer att redovisas i statsrådets berättelse till riksdagen senare denna vår. För mer information om Språkbarometern 2012, se pressmeddelande (3.4.2013) på Justitieministeriets webbplats: http://www.om.fi/sv/index/aktuellt/tiedotteet/2012/11/6C7DW7ZIs.html.

Folktinget vill å andra sidan betona vikten av att ledande beslutsfattare har gett sitt starka stöd för att Finland fortsättningsvis ska vara ett land med två levande nationalspråk. Goda exempel på detta är att statsminister Jyrki Katainen ledde beredningen av statsrådets nationalspråksstrategi, som är en gedigen bas för att främja Finlands tvåspråkighet. Också president Sauli Niinistö betonade landets tvåspråkighet och ansåg det vara viktigt att alla lär sig svenska i skolan, då han talade på Folktingets Svenska dagen -fest i Esbo i november 2012.

Folktinget går närmare in på språkklimatet och exempel på negativa utfall mot svenska språket eller de svenskspråkiga, men framför också exempel på stöd för svenskan och positiva samhällstrender senare i detta utlåtande (se 103. och 109. på s. 8-9).

Folktingets roll som aktiv pådrivare av språkliga rättigheter

Folktinget har tagit en aktiv roll i den periodiska rapporteringen av myndigheternas tillämpning av den europeiska stadgan. I Folktingets utlåtanden till den fjärde Finlandsrapporten, lyfte vi starkt upp behovet att effektivera tillämpningen av den i sig utmärkta finländska språklagstiftningen. Statsrådet hade själv, i sina två berättelser om tillämpningen av språklagstiftningen år 2006 och 2009 till riksdagen, pekat på stora problem i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna på svenska.

Det är värt att nämna att även Europarådet har noterat den försämrade situationen angående språkliga rättigheter på svenska i Finland. Den rådgivande kommittén för Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter konstaterade bl.a. i sitt utlåtande om Finland som publicerades i april 2011 att den negativa tendensen på längre sikt t.o.m. kunde hota Finland som tvåspråkigt land.

Folktinget skrev i sitt utlåtande om stadgan till Utrikesministeriet i november 2008:

”Folktinget betonar att det krävs ett aktivt, målmedvetet och kontinuerligt arbete från myndigheternas sida för att språklagens bestämmelser ska kunna uppfyllas i praktiken. Statsmaktens roll är att se till att myndigheterna ges tillräckliga redskap och resurser för att klara av detta.”

Statsrådets berättelser föranledde dessvärre inga mer genomgripande åtgärder av myndigheterna. Trots att statsrådet uppmärksammade problemen i sina rekommendationer till ansvariga myndigheter redan år 2006, såg man sig tvungen att i berättelsen år 2009 upprepa samma rekommendationer, på grund av att inga större framsteg hade gjorts. Men inte heller den andra berättelsen 2009 hade någon nämnvärd verkan. Bland annat mot denna bakgrund initierade Svenska Finlands folkting arbetet med Handlingsprogrammet för ett Finland med två levande nationalspråk.  En styrgrupp med president Martti Ahtisaari som ordförande tillsattes våren 2010, och målsättningen var att skapa konkreta åtgärdsförslag för att förbättra myndigheternas bristfälliga tillämpning av språklagstiftningen. Ett syfte var också att påverka skrivningarna i det kommande regeringsprogrammet efter riksdagsvalet i april 2011.

Handlingsprogrammet, som i offentligheten kom att kallas Ahtisaarirapporten, publicerades i mars 2011, och innehöll 25 rekommendationer för att trygga och utveckla Finlands två nationalspråk och stärka de språkliga rättigheterna på finska, men speciellt på svenska, där merparten av problemen finns. Rekommendationerna innehöll bl.a. tanken om att det krävs en långsiktig språkstrategi för nationalspråken, att ansvaret för nationalspråken ska handhas av en minister, att myndigheterna ska utse ansvarspersoner för att främja service på nationalspråken, och att det ska utredas huruvida Finland behöver en språkombudsman för att sköta klagomål om språkliga rättigheter.
Folktingets målsättning att påverka det nya regeringsprogrammet lyckades väl. Regerings-programmet för statsminister Jyrki Katainens regering (2011) innehöll flera skrivningar om att stärka nationalspråken, bl.a. med en direkt hänvisning till att Ahtisaarirapportens åtgärdsförslag skulle ligga till grund för en långsiktig språkstrategi för nationalspråken, som statsrådet fick i uppgift att utarbeta.

I november 2011 tillsatte statsrådet en styrgrupp under ledning av statsministern för att bereda nationalspråksstrategin. Folktinget deltog aktivt i beredningen av strategin, eftersom folktingssekreteraren kallades som ständig sakkunnig i styrgruppen. Strategin publicerades i december 2012. Folktinget hade därmed en helt avgörande roll för de språkliga rättigheterna som initiativtagare av Ahtisaarirapporten, som fick en direkt fortsättning i nationalspråksstrategin. Vi behandlar innehållet i strategin och Folktingets ståndpunkter om det fortsatta arbetet mer i detalj nedan (39-40. på s. 7-8).
 
Folktingets konferens om den europeiska stadgan i Helsingfors i april 2012

Också i förhållande till den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk har Folktinget haft en proaktiv roll. I syfte att diskutera en effektivare tillämpning av stadgan i Finland, ordnade Folktinget en stor engelskspråkig konferens i Nationalmuseet i Helsingfors 12.4.2012, med temat Securing Linguistic Rights in Practice – Finland and the European Charter for Regional or Minority Languages. Konferensen väckte stort intresse, ca 75 personer deltog.

Syftet med konferensen var att informera om stadgans innehåll och hur den har tillämpats i Finland, och speciellt att lyfta fram de problemområden som Europarådets expertkommitté pekade på i sin fjärde utvärderingsrapport om Finland, som hade publicerats en månad tidigare, 14.3.2012. Folktinget gav följande dag ett pressmeddelande om sin syn på rapporten och på Europarådets kritik av bristerna i de språkliga rättigheterna på svenska. Folktinget planerade konferensen i nära samarbete med Europarådets expertkommitté och sekretariatet för stadgan, och engagerade kommitténs ordförande, professor Stefan Oeter från Tyskland, som huvudtalare.

Konferensen blev mycket lyckad tack vare att expertkommittén för stadgan och ansvariga från regeringshåll engagerades i programmet. Med tanke på den fortsatta uppföljningen av tillämpningen av stadgan i Finland, var det av avgörande betydelse att justitieminister Anna-Maja Henriksson, direktör Aino-Inkeri Hansson från Social- och hälsovårdsministeriet och Arto Kosonen, chef för den enhet på Utrikesministeriet som koordinerar rapporteringen till Europarådet, ställde upp som talare på konferensen. Bland deltagarna märktes representanter för myndigheter från centrala samhällssektorer (social- och hälsovården, utbildningsväsendet, Justitieministeriet, riksdagen osv.) och representanter för medborgarorganisationer. De sistnämnda representerade alla de nio regionala och minoritetsspråk som den europeiska stadgan identifierar i Finland, och deras representanter fick hålla anföranden under konferensen. Hufvudstadsbladet publicerade en artikel om den europeiska stadgan och den aktuella Finlandsrapporten i form av en intervju med expertkommitténs ordförande, Dr. Oeter (Tynande språkkunskaper en utmaning, Hbl 13.4.2012), vilket bidrog till att också allmänheten fick information om stadgan och främjandet av de språkliga rättigheterna. Folktingets mål var att få till stånd en dialog mellan Europarådet, de ansvariga myndigheterna och medborgarorganisationerna om hur vi går vidare, och detta lyckades över förväntan.

Folktingets utlåtande om frågor som behandlas i expertkommitténs fjärde rapport om Finland
       (numreringen vi använder nedan hänför sig till respektive punkter i rapporten)

Kapitel 1
1.3. Särskilda frågor som framkommit i rapporten:

17. angående förseningen om 18 månader för Finlands fjärde periodiska rapport, håller Folktinget med expertkommittén om att detta var mycket beklagligt. En så stor försening medför att informationen som samlats in om situationen i landet riskerar vara föråldrad redan då den når expertkommittén. Vi vill emellertid framhålla att den orsak ministeriet nämner för förseningen – att den skulle bero på att frivilligorganisationer hördes i processen ¬ – är väldigt förvånande. Folktinget sände in sitt eget utlåtande till Utrikesministeriet inom utsatt tid, i slutet av november 2008. Utrikesministeriet utlovade i sin begäran om utlåtande ett hörande om Finlands landsrapport ”troligen i februari 2009”, men det kom aldrig en sådan kallelse. Från Folktinget ringde vi upp ansvarspersonen i maj och under sensommaren 2009, och hörde då att rapporten var försenad och att ministeriet dels hade haft stora svårigheter med att få in utlåtanden från ansvariga myndigheter (alltså inte organisationer), dels hade det enligt uppgift skett personalbyten inom ministeriet som påverkade sammanställandet av rapporten. Utrikesministeriet gav slutligen sin rapport till Europarådet i september 2009.

18-19. om avsaknaden av översättning: detta är en fråga som Folktinget lyft upp starkt i sina tidigare utlåtanden. Vi vidhåller vår tidigare ståndpunkt om att de ansvariga finska myndigheterna bör se till att samtliga dokument som gäller Finland i den periodiska rapporteringen finns tillgängliga på åtminstone finska, svenska och samiska. I tidigare rapporteringscykler har endast ministerkommitténs rekommendationer (1 sida) översatts till dessa språk, medan varken landets egen rapport eller expertkommitténs rapport har översatts till svenska eller samiska. Utrikesministeriet har skrivit sin landsrapport på finska och engelska (i tredje och fjärde rapporteringscykeln), medan expertkommitténs rapport om Finland tidigare har getts ut enbart på engelska.

Expertkommitténs fjärde rapport om Finland utgjorde därför ett positivt undantag. Den översattes till svenska och finska som en extra åtgärd av europeiska stadgans sekretariat i Strasbourg, uttryckligen för att kunna delas ut till deltagarna i den konferens som ordnades av Folktinget den 12 april 2012 kring stadgans tillämpning i Finland, en månad efter att expertkommittén hade publicerat sin rapport på engelska. Folktinget vidarebefordrade även rapporten till Utrikesministeriet, som satte in språkversionerna på sin webbplats, så att den blev tillgänglig för den stora allmänheten. Folktinget är väldigt tacksam över att stadgesekretariatet denna gång åtog sig denna uppgift och kostnad, och det uppskattades väldigt mycket av deltagarna på konferensen. Det står emellertid klart att det är de nationella myndigheterna som bör bära ansvaret för översättningen av dokumenten till relevanta landsdels- eller minoritetsspråk, och Folktinget uppmanar därför Utrikesministeriet att överväga att i fortsättningen låta översätta rapporterna. Det här är viktigt i två avseenden: dels blir informationen om stadgans tillämpning mera tillgänglig för de grupper som stadgan berör, dels underlättas den allmänna informationsspridningen om stadgans syften och nationella tillämpning till en större krets (myndigheter, människorättsaktivister, medier och den stora allmänheten).
 
21-24. Territoriella frågor (samt 8. informationen om Finlands kommuner):
Folktinget konstaterar att antalet kommuner i Finland har sjunkit från de 348 som nämns i expertkommitténs rapport år 2009, till 320 i dag. Detta beror på de många frivilliga kommunsammanslagningarna under de senaste åren.  De enspråkigt svenska kommunernas antal har hållits lika (tre kommuner på fastlandet, och 16 kommuner i det enspråkigt svenska landskapet Åland, sammanlagt 19 stycken). De tvåspråkiga kommunernas antal har däremot sjunkit från 34 till 30, så att det 1.1.2013 fanns 12 (tidigare 14) tvåspråkiga kommuner med svenskspråkig majoritet och 18 (tidigare 20) kommuner med finskspråkig majoritet.

Statsrådet fastslog fr.o.m. 1.1.2013 kommunernas språkliga status, för tio år framåt (statsrådets förordning 53/2013). Lojo stad valde att förbli en tvåspråkig kommun på frivillig basis, trots språklagens stadganden om att en kommun blir enspråkig om minoriteten består av färre än 3 000 invånare och andelen har sjunkit under sex procent. Folktinget konstaterar att Lojo stads beslut har en mycket stor betydelse för de svenskspråkiga kommuninvånarnas rätt till service på sitt eget språk. Om staden hade blivit enspråkig, så skulle de svenskspråkiga kommuninvånarnas rätt till service på svenska följaktligen ha försämrats betydligt åtminstone på lagnivå.

Vi återkommer till frågan om den aktuella kommunstrukturreformen i Finland och om Folktingets ståndpunkter gällande förverkligandet av språkliga rättigheter på svenska i fortsättningen med anledning av denna reform under senare kapitel nedan (s.6-7).

Kapitel 2

28. Folktingets kommentar till ministerkommitténs fjärde rekommendation

Ministerkommittén har i sin rekommendation om Finlands tillämpning av den europeiska stadgan uppmanat att de finska myndigheterna att särskilt prioritera ”att vidta ytterligare åtgärder för att säkra åtkomsten av social- och hälsovård på svenska...”.

Expertkommittén har i sina slutsatser om hur de finska myndigheterna agerat på ministerkommitténs rekommendation konstaterat att ”Det krävs ytterligare ansträngningar inom social- och hälsovård för att tillhandahålla tillräcklig service på svenska... . Den öppna frågan om nödsamtal på ... svenska har ännu inte lösts.” (Folktinget påpekar att översättningen till svenska innehåller ett fel. I den svenska versionen av rapporten står det … att tillhandahålla nöjaktig service på svenska, vilken är en felöversättning från engelskans adequate service, som på finska översatts till riittävät palvelut. Vi använder därför här på svenska den korrekta termen tillräcklig service.)

Folktinget anser att det fortfarande krävs ytterligare åtgärder och ansträngningar av ansvariga myndigheter. Statsrådets nationalspråksstrategi publicerades i slutet av år 2012. I den betonades statens ansvar för att säkerställa att de språkliga rättigheterna iakttas i den pågående servicestrukturreformen för social- och hälsovården. Folktinget anser att servicestrukturreformen kunde utgöra ett fungerande verktyg för att säkerställa de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården, ifall de språkliga förhållandena och myndigheternas språkliga skyldigheter iakttas och en djupgående bedömning av de språkliga konsekvenserna faktiskt utförs. Folktinget betonar att den svenska servicen till vissa delar borde struktureras med hjälp av särlösningar för att på ett bättre sätt täcka det behov av språklig service som finns. Till exempel bör samkommunen Kårkulla bevaras i en sådan form att den befintliga strukturen kan tas tillvara och förstärkas som en del av en gemensam koordinering av vården för vissa utsatta grupper. Mentalvård, missbrukarvård och specialomsorg är sådana vårdformer som bör koordineras för att säkerställa kompetensen på svenska.

Förutom administrativa förändringar behövs bland annat utbildningspolitiska åtgärder och attitydförändring både inom myndigheters ledning och bland vårdpersonalen. Folktinget återkommer mera detaljerat till situationen gällande social- och hälsovård på svenska senare i utlåtandet, s. 16-19.

Kapitel 3, expertkommitténs bedömning beträffande del II och III i konventionen

Del II Artikel 7 – Mål och principer

Punkt 1b) respekt för det geografiska området

35. Till följd av en frivillig kommunsammanslagning i Lovisaregionen fick två tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetens språk (Liljendal och Pernå) finska som majoritetsspråk år 2010. Språkbarometern 2012 visar att 39-46 procent av den tidigare svenskspråkiga majoriteten i dessa kommuner upplever att nivån på den språkliga servicen har försämrats efter samgången.

36. En frivillig kommunsammanslagning i Saloregionen ledde till att den tvåspråkiga kommunen Finby blev enspråkigt finsk år 2009. Detta innebar att de svenskspråkiga kommuninvånarnas språkliga rättigheter försvagades betydligt åtminstone på lagnivå. Folktinget hänvisar till att justitiekanslern redan samma höst i samband med statens regionförvaltningsreform konstaterade att skyldigheten att trygga de grundläggande rättigheterna ger de språkliga rättigheterna en särställning bland de faktorer som påverkar ett regionindelningsbeslut.  Ekonomiska och övriga synpunkter kan därför inte tillmätas samma vikt som språkliga rättigheter vid bedömningen.

37. Reformen av statens regionförvaltning ledde till att sex regionförvaltningsverk och 15 närings-, trafik- och miljöcentraler inrättades år 2010.

Språkbarometern 2012 har undersökt hur den svensk- och finskspråkiga minoriteten i tvåspråkiga kommuner bedömer service på svenska respektive finska. Resultaten visar att kommuninvånare som hör till den svenskspråkiga minoriteten endast gav närings-, trafik- och miljöcentralerna vitsordet 6,8, medan de finskspråkiga minoriteterna gav vitsordet 8,4 (på skalan 4-10, där 10 är bäst). Av de statliga myndigheter som granskades fick närings-, trafik- och miljöcentralernas det lägsta vitsordet av de svenskspråkiga kunderna. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland beredde emellertid ett språkprogram år 2012, vars syfte är att främja och utveckla centralens kundservice på svenska.

Statsrådet har lämnat en redogörelse till riksdagen om verkställandet och utfallet av regionförvaltningsreformen (SRR 1/2013 rd) och behandlar tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och servicen på svenska i ett eget kapitel i redogörelsen (s. 62–64). Enligt redogörelsen har det inte på allmän nivå framkommit att det skulle ha skett betydande förändringar i regionförvaltningsmyndigheternas service på finska och svenska i jämförelse med situationen före reformen. Statsrådet tar upp vissa enskilda problem med kopplingen av telefonsamtal i början av reformen och hänvisar till de forskningsresultat som framgår av Språkbarometern 2012.

38. Folktinget hänvisar till att riksdagen som bäst (i april 2013) behandlar regeringens proposition med förslag till kommunstrukturlag och vissa ändringar i språklagen. Regeringens syfte med den kommande kommunstrukturlagen är att det bildas kommuner med ett betydligt större invånarantal än i nuläget, detta i avsikt att bl.a. stärka kommunernas förutsättningar att ordna likvärdig service. Ett exempel är att kommuner med under 20 000 invånare ska utreda en sammanslagning med andra kommuner. Det här innebär en betydande förändring i jämförelse med dagsläget, där kommunernas medianstorlek är drygt 6 000 invånare.

Kommunstrukturlagen och ändringarna i språklagen avses träda i kraft redan i juli 2013. Varje kommun ska inom november 2013 meddela Finansministeriet med vilken eller vilka kommuner den utreder en kommunsammanslagning och lämna in utredningen och en eventuell framställning om kommunsammanslagning senast 1.7.2014.

Folktinget hänvisar till riksdagens grundlagsutskott, som har konstaterat att det är viktigt att beakta i lagstiftningen att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk (GrUB 10/1998 rd, GrUU 37/2006 rd, GrUU 33/2009 rd). Folktinget framhåller att regeringens krav på utredningar i syfte att sammanslå kommuner emellertid kan leda till att kommunerna ser sig tvungna att utreda också sådana områdesindelningar som, ifall de förverkligas, leder till att en kommuns språk eller majoritetsspråk ändras.

Folktinget understryker vidare att samarbete mellan kommunerna kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa språkliga rättigheter inom exempelvis social- och hälsovården och andra stadiets utbildning. Möjligheten till samarbete mellan kommunerna bör därför utgöra ett reellt alternativ till kommunfusioner. Folktinget betonar det viktiga i att regeringen respekterar kommunernas självbestämmanderätt till alla delar i reformprocessen.

Regeringen har dessutom planer på att förenhetliga samhällsstrukturen inom Helsingfors metropolområde, som omfattar huvudstaden och 13 andra kommuner. I de förslag som föreligger ingår bl.a. kommunsammanslagningar och en gemensam metropolförvaltning för markanvändning, boende och trafik. Helsingfors talar för kommunsammanslagningar, medan de närliggande kommunerna vill bevara sin självständighet och föredrar samarbete mellan kommunerna.

Folktinget anser att samarbete inom metropolområdet behövs för att till exempel mindre grupper med svenskspråkiga klienter inom socialvården ska få kvalitativ vård på sitt eget språk, eftersom det behövs ett tillräckligt stort befolkningsunderlag i sådana fall. Folktinget anser emellertid att kommunerna själva också i fortsättningen bör ansvara för basservicen, så som dagvård, grundläggande utbildning och äldreomsorg på både finska och svenska. 

Regeringen har vidare beslutat att tillsätta särskilda kommunindelningsutredare för de 12 största stadsregionerna i landet under år 2013. Dessa utredare kommer att ge förslag till ändringar i kommunindelningen inom respektive utredningsområde.

Folktinget anser att det finns en uppenbar risk att utredarna framlägger också sådana förslag, som om de förverkligas leder till att en svenskspråkig kommun eller kommuner med svenska som majoritetsspråk sammanslås med en centralort med finska som majoritetsspråk. Folktinget hänvisar till att statsmakten måste respektera grundlagsutskottets tolkningspraxis samt kommunernas rätt till självbestämmande och understryker att sådana ändringar i kommunindelningen följaktligen inte får ske i strid med kommunernas vilja.

Vissa av de förslagna ändringarna i språklagen innebär att de finsk- och svenskspråkiga kommuninvånarnas rätt till likvärdig språklig service är beroende av kommuninterna beslut. Enligt förslaget har därtill nya tvåspråkiga kommuner rätt att använda enspråkiga skyltar med gatunamn och vägnamn på tidigare enspråkiga områden inom kommunen, vilket avviker från den språkliga jämlikhetsprincip som är central i gällande språklag.

Folktinget anser att det är bekymmersamt att förslagen till vissa delar riskerar invånarnas språkliga likställdhet i de tvåspråkiga kommunerna. Också många kommuner, speciellt i landskapet Österbotten med svenska som majoritetsspråk, förhåller sig kritiska till de föreslagna ändringarna. Inrikesministeriet motsätter sig förslaget om att nya tvåspråkiga kommuner ska kunna använda enspråkiga gatu- och vägnamnsskyltar inom tidigare enspråkiga områden. Ministeriet konstaterar att det med tanke på nödcentralernas verksamhet och räddningsverksamheten är ytterst viktigt att skyltarna i tvåspråkiga kommuner alltid har gatu- och vägnamn på både finska och svenska.

Det kan också noteras att 53 procent av den svenskspråkiga minoriteten i tvåspråkiga kommuner tror att kommunreformen kommer att leda till att den språkliga servicen i kommunen försämras. Detta framgår av Språkbarometern 2012.

Finansministeriet har begärt två utlåtanden av Folktinget om beredningen av en ny kommun- och servicestruktur i landet. Folktinget har med anledning av detta bett grundlagsexperten, professor Kaarlo Tuori, granska förslagen i förhållande till de språkliga rättigheterna och skyldigheterna enligt grundlagen. Folktinget har sänt sina utlåtanden med professor Tuoris ställningstaganden som bilaga till ministeriet.

39-40. punkt 1c) behov av beslutsamma åtgärder för att främja landsdels- eller minoritetsspråk i syfte att skydda dem

Folktinget gläder sig storligen över att statsrådet enhälligt beslutade anta nationalspråksstrategin i december 2012. Det är den genom historien första språkstrategin för Finland, och den är helt i linje med de systematiska och långsiktiga åtgärder för en effektivare tillämpning av de språkliga rättigheterna på svenska som Folktinget har arbetat för i sin egen verksamhet. Strategin innehåller många av de centrala förslag som den av Folktinget initierade Ahtisaarirapporten introducerade år 2011. Folktinget gläder sig också över att nationalspråksstrategin innehåller dels en mera långsiktig strategidel för främjandet av Finlands två nationalspråk, dels konkreta åtgärder för innevarande regeringsperiod (fram till våren 2015). I och med de sju konkreta verktygen för myndigheterna som finns med som bilaga, har strategin alla förutsättningar att bli ett utmärkt redskap för enskilda myndigheter i t.ex. organiseringen av service på svenska. Det är också bra att man genom rekommendationer uppmärksammar kommunernas och universitetens roll då det gäller främjandet av språklig service inom respektive sektor.

Folktinget betonar emellertid att det är helt avgörande att se till att man nu snabbt och systematiskt kommer igång med implementeringen av nationalspråksstrategin, i synnerhet som det återstår mindre än hälften av denna regeringsperiod. Justitieministeriet som koordinerar tillämpningen av strategins åtgärder, har en viktig roll i att se till att de övriga nationella myndigheterna kommer igång med det praktiska arbetet, och att även kommunerna och högskolorna får det stöd de behöver.

Folktinget beklagar beslutet om att implementeringen av strategin ska genomföras mer eller mindre kostnadsneutralt, vilket innebär att inga extra resurser tilldelas detta viktiga arbete. På grund av den trängda statsbudgeten ska de enskilda myndigheterna avsätta medel för strategiarbetet inom ramen för sin verksamhetsbudget (Justitieministeriet har däremot tilldelats en mindre summa för koordineringen av arbetet). Eftersom de språkliga rättigheterna för nationalspråkens del är grundlagsstadgade, kunde man åtminstone i initialskedet ha gett mera tyngd åt arbetet genom att öronmärka resurser för tillämpningen av strategin. Folktinget betonar att erfarenheter från övriga europeiska länder och t.ex. Kanada visar att de myndigheter som satsat tillräckliga personal- och budgetresurser på att förbättra de språkliga rättigheterna, också har lyckats bäst i att nå bestående resultat (Rapport för Network to Promote Linguistic Diversity 2013, skriven av professor Colin Williams, Cardiff University).

Justitieministeriets roll i processen är central och består i att dels ge information om strategin till myndigheter och till allmänheten, dels att ansvara för uppföljningen av strategin. En arbetsgrupp bestående av ansvarspersoner för ministerierna bildas också för att övervaka implementeringen av strategin på respektive sektor. Också Folktinget har blivit ombett att utse en representant till arbetsgruppen. Eftersom de enskilda myndigheterna förutsätts avsätta egna budgetmedel för att främja nationalspråken i Finland, betonas Justitieministeriets roll ytterligare. Det blir viktigt att följa upp att åtgärderna verkligen verkställs och att myndigheterna uppnår resultat.

Folktinget anser att Justitieministeriet också bör följa upp huruvida en språkombudsman behövs i framtiden. En språkombudsmannafunktion nämns i nationalspråksstrategin som en möjlig modell, men finns inte med som åtgärd för den här regeringsperioden. De kommande åren och den konkreta tillämpningen av strategin får utvisa, ifall ytterligare åtgärder behövs för att åtgärda bristerna i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna.

Uppföljningen av nationalspråksstrategin kommer troligen att koordineras med processen kring Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen, som ges till riksdagen en gång per regeringsperiod, vilket Folktinget anser vara ändamålsenligt. Arbetet med strategin kommer troligen att ha effekter också på Finlands tillämpning av och rapporteringen kring Europarådets konventioner om språk och minoriteter (den europeiska stadgan och ramkonventionen). Folktinget anser det vara nödvändigt att samordna och effektivera dessa processer, och ser därför positivt på denna utveckling. Enligt uppgift har Utrikesministeriet och Justitieministeriet redan enats om att ge Delegationen för språkärenden en uppföljande roll i rapporteringsprocessen för den europeiska stadgan. Folktinget anser det vara glädjande att nya, effektivare strukturer skapas, men betonar att det fortfarande måste vara de enskilda ansvarsmyndigheterna som primärt ansvarar för rapporteringen om hur de skött sina lagstadgade skyldigheter att trygga de språkliga rättigheterna.

103. Punkt 3, uppmaning till myndigheterna att vidare utveckla åtgärder inom undervisningen och mediesektorn för att öka förståelsen och toleransen av landsdels- och minoritetsspråken och av dem som talar de språken

Statsrådets nationalspråksstrategi innehåller starka element i syfte att öka förståelsen, kunskapen och toleransen mellan språkgrupperna. Bland de övergripande målen för strategin finns bl.a. att ”nationalspråken finska och svenska syns, hörs och accepteras” och att ”var och en har möjlighet att bekanta sig med såväl landets finsk- som svenskspråkiga kultur och traditioner samt med vår gemensamma historia, och att tillgodogöra sig dem” (strategin s. 7). En god grund finns alltså för detta arbete, men det ställer krav på främst Justitieministeriet som koordinerande myndighet att hitta sätt att föra ut informationen om detta och skapa förutsättningar för givande möten och ökade språkkunskaper. Det är naturligtvis också viktigt att dessa åtgärder syns också i dagvården och i skolvärlden, på arbetsplatser osv.

Ett annat viktigt område som statsrådet starkt lyfter fram i strategin är satsningen på språkbadsundervisningen, en utmärkt metod för barn och unga att lära sig det andra inhemska språket (se närmare under artikel 8, s. 12).

Som en positiv åtgärd inom mediesektorn kan nämnas public service -bolaget Yles tiodelade tv-dokumentär Suomi on ruotsalainen - Finland är svenskt som sändes under vårvintern 2013.  Målet med programmet var att göra finländarna medvetna om hur mycket Finland ärvt från det svenska språket och kulturen inom olika samhällssektorer. Förutom Rundradion var även Svenska kulturfonden, Åbo Akademi och Kulturfonden för Sverige och Finland med och finansierade serien.

Serien väckte mycket debatt, och ilskna diskussioner blossade upp på olika nätforum i Finland. Programseriens redaktör fick dessutom per e-post en direkt hotelse, som lyftes upp i en kolumn av Helsingin Sanomats redaktionschef i mars 2013. Hon citerade meddelandet, där man hotade redaktören med att någon av dina familjemedlemmar kommer att dödas så att blodet strittar ända till Sverige, om ni inte slutar med att presentera denna svenskpropaganda. Vi vet var ni bor (fritt översatt). Redaktionschefen vid Finlands ledande finskspråkiga dagstidning var upprörd, och undrade i sin kolumn vilket hot en svenskspråkig människa kan tänkas vara mot finskheten, och vad det är för hemskt med den gemensamma historien med Sverige? Kolumnen visade på ett välkommet stöd i medierna för Finlands tvåspråkighet och mot en accelererande intolerans. En vecka senare hakade Hufvudstadsbladets chefredaktör på denna debatt, och vittnade om att både journalister och högt uppsatta politiker som tar upp rasism eller mångkulturella frågor får utstå direkta hot. Chefredaktör Jens Berg skriver i sin ledarkrönika: ”Att profilera sig i tvåspråkiga eller antirasistiska frågor är en högriskbransch i dagens Finland.” (båda artiklar bifogas detta utlåtande).

109. negativa synpunkter på kravet att lära sig och använda svenska

Folktinget vill under denna rubrik ge exempel på händelser och element som vi anser har försämrat språkklimatet i landet.

Under tiden före senaste riksdagsval som hölls i april 2011, ordnades bl.a. demonstrationer och kampanjer i olika delar av landet mot den obligatoriska skolsvenskan. Flera kandidater, speciellt från det sannfinska lägret, förde en aktiv kampanj för slopandet av den obligatoriska skolsvenskan. En del av dem, bl.a. aktiva från Sannfinska ungdomsförbundet och Finskhetsförbundet (Suomalaisuuden liitto), gick uttryckligen ut och sade att deras mål är ett enspråkigt finskt Finland. I kommunalvalet i oktober 2012 fortsatte den negativa kampanjen mot den obligatoriska skolsvenskan. Vissa kandidater framförde även synpunkter mot de nuvarande skrivningarna i språklagen om hur tvåspråkiga kommuner definieras (minst 8 % av invånarna eller minst 3 000 invånare i kommunen som tillhör minoritetsspråket) och ville ändra dessa stadganden i språklagen. Under kommunalvalskampanjen uttrycktes också avsikten att göra en namninsamling mot skolsvenskan som ett medborgarinitiativ (något som möjliggjordes enligt finsk lag i mars 2011). Först i början av mars 2013 lanserades detta medborgarinitiativ för att samla minst 50 000 röster för att göra svenskan frivilliga på alla skolstadier. Initiativet togs av Sannfinländarnas ungdomsförbund, regeringspartiet Samlingspartiets ungdomsförbund samt Finskhetsförbundet och föreningen Vapaa kielivalinta (”Fritt språkval”), och budskapet fördes ut via reklamer på bussar i staden Tammerfors och i en synlig kampanj med stora annonser på buss- och spårvagnshållplatser i huvudstadsregionen. I början av april 2013 ordnade Vapaa kielivalinta också ”gatuverksamhet” i Tammerfors som stöd för initiativet.

Då nyheten om initiativet började kablas ut, framkom det att det egentligen fanns tre olika medborgarinitiativ som gäller avskaffandet av den obligatoriska skolsvenskan, och därutöver ett initiativ om att göra svenskan till minoritetsspråk i Finland (alla startade i januari-mars 2013). Sannfinska partiets ordförande gick i offentligheten ut och stödde de förstnämnda, och ansåg att massmedierna bättre borde informera om dem till allmänheten. Det initiativ som stöds av de fyra organisationerna har hittills (9.4.2013) fått mest underskrifter (drygt 17 000), medan ett annat har fått 3 500. Men jämfört med ett initiativ som förespråkar en könsneutral äktenskapslag, som fick över 100 000 underskrifter under den första insamlingsdagen, så har namninsamlingen mot skolsvenskan gått ganska trögt. Cirka 4 500 personer vill hittills att svenskan blir minoritetsspråk. Också ifall insamlarna uppnår sitt mål och får riksdagen att behandla initiativet om att slopa skolsvenskan, så finns det enligt Folktingets bedömning knappast tillräckligt politiskt stöd för att få igenom förslaget – inte minst mot bakgrunden av det kompakta och enhälliga stödet för Finlands tvåspråkighet, som de sex regeringspartierna manifesterar i nationalspråksstrategin.

Folktinget vill framföra att också om texten i medborgarinitiativen är saklig och man säger sig endast sträva efter ett fritt språkval på alla skolstadier för att öka de finskspråkigas språkkunskaper (och uttryckligen säger att man inte vill kringskära den svenskspråkiga befolkningens rättigheter till service på sitt språk), så visar undersökningar tydligt på det faktum att språkkunskaperna inte ökar med ett friare val. Tvärtom har språkkunskaperna i både nationalspråken och i andra språk försämrats under de senaste decennierna, på alla nivåer i skolan. Gymnasielagens ändring som gjorde svenskan frivillig i studentskrivningarna för finskspråkiga elever från år 2005 hade inte en positiv inverkan på språkresurserna vad gäller varken nationalspråken eller övriga språk (se nationalspråksstrategin s. 32). En konsekvens av att göra svenskan frivillig påverkar också enligt expertisen kunskaperna i svenska negativt dels inom serviceyrken (t.ex. inom hälsovården), dels inom tjänstemannakåren, eftersom det underminerar systemet med kravet på kunskaper i svenska i samband med högskoleexamen, den s.k. tjänstemannasvenskan (docent Åsa Palviainen i rapporten Frivillig svenska? Utbildningsrelaterade konsekvenser, Magma 2011). Det här inverkar i så fall negativt på den svenskspråkiga befolkningens rätt att få samhällsservice på svenska.

Folktinget konstaterar i detta sammanhang att texten i medborgarinitiativen dessutom strider mot grundlagens stadganden om att språkgrupperna ska behandlas jämlikt, eftersom man endast talar om att avstå från den obligatoriska svenskan i skolan – obligatoriet för svenskspråkiga elever att läsa finska i skolan nämns alltså inte i initiativet. Folktinget betonade starkt redan då Justitieministeriet gav sitt betänkande om medborgarinitiativ, att initiativ som föreslår begränsade eller indirekta konsekvenser för svenskans ställning, kan få verkningar på nationalspråkens likställdhet på längre sikt. Folktinget konstaterade därför i sitt utlåtande till ministeriet att grundlagsutskottets prövning i sådana fall är ytterst viktig (Folktinget 15.6.2011).

Medborgarinitiativen och de högljudda och ibland rätt aggressiva kampanjerna kring dem, har emellertid också en psykologisk inverkan med tanke på språkklimatet. Att hela tiden få höra att ens språk är någonting negativt som man vill bli av med, som står i vägen för andra kunskaper, känns för många svenskspråkiga obehagligt och kränkande. Speciellt medborgarinitiativet om att göra svenskan till ett minoritetsspråk i Finland, upplevs av många som ett direkt hot mot den egna finländska identiteten – eftersom förslaget de facto skulle frånta de svenskspråkiga medborgarna språkliga rättigheter som är fastslagna i Finlands grundlag. 

Del III

116. Om svenskans ställning allmänt, trender och åtgärder
Detta genomgås både allmänt och mera detaljerat under de olika punkterna i detta utlåtande.

Artikel 8 – Utbildning

118. om förskoleundervisning och barndagvård. I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Katainens regering har lagberedningen, förvaltningen och styrningen av småbarnsfostran och barndagvården flyttats från Social- och hälsovårdsministeriet till Undervisnings- och kulturministeriet från och med ingången av år 2013. Undervisnings- och kulturministeriet har tillsatt en arbetsgrupp för att förnya bestämmelserna om barndagvården och småbarnsfostran. Arbetsgruppens mandat upphör 28.2.2014. Folktinget anser att det är av största vikt att den subjektiva rätten till barndagvård på barnets modersmål, då detta är finska, svenska eller samiska, ingår i den förnyade lagstiftningen.

120. om svenskspråkig dagvårdspersonal. En ny svenskspråkig högskoleutbildning av barnträdgårdslärare inleddes i Helsingfors hösten 2011 som ett samarbete mellan Helsingfors Universitet och Åbo Akademi. Till utbildningen antas årligen 30 studerande. Utbildningen kommer att bidra till att minska bristen på svenskspråkiga barnträdgårdslärare i södra Finland. Inom Åbo Akademi diskuteras som bäst rapporter för Akademins framtid som bl.a. pekar på att de utlokaliserade utbildningarna är ekonomiskt belastande, vilket kunde leda till att Åbo Akademi drar sig ur samarbetet. Folktinget uttrycker sin oro för att utbildningen eventuellt i så fall upphör och hoppas att Åbo Akademi finner en positiv lösning så att utbildningen av svenskkunniga barnträdgårdslärare i södra Finland kan fortsätta.

122. läromedel på svenska. Folktinget konstaterar att tillgången till svenskspråkiga uppdaterade läromedel som motsvarar nivån på läromedlen i den finskspråkiga skolan, fortfarande är otillräcklig och att frågan förutsätter särskilda åtgärder.

124-128. undervisningen i gymnasiet. Undervisnings- och kulturministeriet har i december 2012 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att för statsrådet bereda ett förslag till förordning om allmänna riksomfattande mål för gymnasieutbildningen och timfördelningen i gymnasiet. Arbetsgruppens mandat går ut 2.12.2013. Folktinget har redan tidigare konstaterat att den utökade valfriheten har lett till en närmast katastrofal minskning av studierna i främmande språk under 2000-talet. Folktinget anser att språkstudierna, inklusive studier i det andra inhemska språket, bör få en starkare ställning i gymnasiet. Utöver teoretisk inlärning bör de studerandes förmåga att uttrycka sig såväl muntligt som skriftligt på de båda inhemska språken uppmuntras. Den av Undervisnings- och kulturministeriet år 2011 tillsatta utvecklingsgruppen för undervisningen i svenska som det andra inhemska språket föreslog i sin slutrapport till ministeriet 7.5.2012, att Utbildningsstyrelsen i samarbete med undervisnings- och utbildningsanordnarna utvecklar läroplanerna för undervisningen i svenska i den grundläggande utbildningen, gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen på andra stadiet, så att man i målen betonar funktionella språkfärdigheter och språkundervisningen som en del av elevens vardag. Även i nationalspråksstrategin, som godkändes av statsrådet i december 2012, betonas att språkundervisningen ska utvecklas så att den mer än tidigare tar fasta på kommunikativa färdigheter. Folktinget anser att detta bör beaktas då läroplanen för den grundläggande utbildningen, de allmänna målen för gymnasieutbildningen och timfördelningen för gymnasiet och därefter även läroplanen för gymnasiet ska fastställas, för att tas i bruk hösten 2016.

137-139. undervisningen i Finlands och Sveriges gemensamma historia. Folktinget anser att Finlands och Sveriges 650 år långa gemensamma historia och Finlands tvåspråkighet samt Ålands historia och Nordens historia överlag bör ges större utrymme, då läroplanerna för den grundläggande utbildningen och gymnasiet förnyas från och med hösten 2016. I gällande läroplan behandlas Finland som en del av det svenska riket i historieundervisningen endast i årskurserna 5-6. Folktinget anser det vara helt nödvändigt att en obligatorisk kurs om den svenska tiden i Finland och Ålands historia ingår i gymnasiets läroplan.

140-142. periodiska rapporter om framsteg i svenskundervisningen. I den av statsrådet godkända nationalspråksstrategin ingår under punkten Uppföljning bl.a. följande:

”5.1.4 Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde
Undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen samt från och med 1.1.2014 Nationella centret för utbildningsevaluering följer upp kunskapsnivån i nationalspråken, så att information om ämnet modersmål och litteratur samt det andra inhemska språket systematiskt kan fås för att utveckla undervisningen.

Den undervisning i svenska och den praktikperiod, som hör till ämneslärarutbildningen och klasslärarutbildningen, utvärderas inom Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde.
Undervisnings- och kulturministeriet följer upp i samband med resultatförhandlingarna hur högskolorna följer rekommendationerna i nationalspråksstrategin.”

För närvarande finns det inte någon täckande eller systematisk nationell uppföljning av inlärningsresultaten under de olika inlärningsskedena i läroämnet modersmål och litteratur och det andra inhemska språket bland finländska elever. Inlärningsresultaten följs upp närmast i form av slutbedömningen i den grundläggande utbildningen, och särskilt i fråga om svenska som det andra inhemska språket är uppföljningen oregelbunden. Folktinget förutsätter att regelbundna periodiska rapporter om inlärningsresultaten och om vidtagna åtgärder och framsteg beträffande svenskundervisningen samt förslag till att utveckla den, i fortsättningen uppgörs av Undervisnings- och kulturministeriet och/eller av Utbildningsstyrelsen.

Språkbadsundervisningen

Statsrådet konstaterar i nationalspråksstrategin och i de åtgärder för regeringsperioden 2011-2015 som ingår i den, att förutsättningarna för att trygga ett tillräckligt och högklassigt språkbad förbättras. För att nå detta mål ska man (både som grundutbildning och genom fortbildning) utbilda tillräckligt med språkbadslärare för landets behov inom ramen för de anslag som i statsbudgeten reserverats för utbildningspersonalens personalutbildning. Vidare utreds som en del av det föregripande arbetet för undervisningen behovet av språkbadslärare på basis av efterfrågan på språkbad. Ministeriet ska i samarbete med högskolorna skapa en specialiseringsväg för språkbadslärare i utbildningen för barnträdgårdslärare, klasslärare och ämneslärare. En nationell läroplan för språkbadsundervisningen, som beaktar kontinuiteten och särdragen i språkbadet ska uppgöras. Och kommunerna och föräldrarna ska informeras om språkbadsverksamheten och om möjligheterna till den.

Folktinget konstaterar att dessa planerade åtgärder beträffande språkbadsundervisningen är utmärkta och utgår ifrån att Undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen verkställer dem. Bristen på språkbadslärare i svenska är stor och för tillfället finns ingen utbildningslinje vid någon högskola efter att samarbetet mellan Vasa Universitet och lärarutbildningsenheten i Kajana upphörde 2011. Vasa Universitet och Åbo Akademi (pedagogiska fakulteten i Vasa) har nu meddelat att de är redo att i samarbete inleda ett språkbadslärarprogram redan år 2013, förutsatt att programmet erhåller behövlig finansiering från Undervisnings- och kulturministeriet. Folktinget ser positivt på detta och hoppas att ministeriet bidrar med behövlig finansiering. Vid utredningen av behovet av språkbadslärare bör uppmärksamhet fästas vid att efterfrågan på språkbad inte kan utgöra en grund för att uppskatta behovet eftersom informationen om möjligheterna till språkbadsundervisning begränsar sig till några få orter och i övrigt är fullständigt bristfällig. Folktinget anser därför att information om språkbadsverksamhet bör ges till kommuner och föräldrar så snabbt som möjligt. Folktinget noterar med tillfredsställelse att man inom Utbildningsstyrelsen påbörjat arbetet med att utarbeta en nationell läroplan för språkbadsundervisningen.

Tidigareläggning av undervisningen i det andra inhemska språket

Statsrådets beslut om ny timfördelning i den grundläggande utbildningen fattades 28.6.2012. Enligt beslutet tidigareläggs undervisningen i svenska i de finskspråkiga skolorna från årskurs 7 till årskurs 6. Det totala antalet undervisningstimmar kvarstår emellertid vid 6 timmar så att 2 timmar flyttas till årskurs 6 och återstående 4 timmar för årskurserna 7-9.

Folktinget uttrycker sin tillfredsställelse över regeringens beslut att tidigarelägga undervisningen i svenska till årskurs 6 i den grundläggande utbildningen. Samtidigt konstaterar Folktinget att tidigareläggningen hade krävt tilläggstimmar och ökade ekonomiska resurser för att utfallet skulle bli positivt. Nu finns en klar risk för att det ringa timantalet i årskurserna 7-9 inte ger resultat.

Svenskspråkiga skolor i finskspråkiga kommuner

En positiv utveckling är att nya svenskspråkiga skolor under de senaste åren har inrättats i de enspråkigt finska kommunerna Lahtis, Kervo och S:t Karins. Från tidigare finns svenskspråkiga skolor på dessa ”språköar” i bl.a. Hyvinge, Salo och Varkaus. I Salo, som har stora ekonomiska problem pga. industrinedläggningar, var den svenskspråkiga skolan år 2012 nedläggningshotad i tjänstemannaberedningen, men beslutfattarna i Salo ansåg att skolan ska fortsätta sin verksamhet.

Folktinget uttrycker sin belåtenhet över att nya svenskspråkiga skolor inrättas och befintliga bevaras på finskspråkiga orter där de behövs. Samtidigt konstaterar vi att det samarbete som byggts upp mellan dessa ”språköskolor” bör utvecklas och få stöd från myndigheternas sida. Problemen i verksamheten är många, allt från att den svenskspråkiga förvaltningen i kommunen saknas till bristen på svenskkunnig personal så som kuratorer och hälsovårdare. Folktinget anser att möjligheterna till extra stöd för att lösa dessa problem borde utredas.

Artikel 9 – Rättsväsendet

Till Folktingets kännedom har under den senaste tiden kommit in endast ett fåtal ärenden gällande de språkliga rättigheterna inom rättsväsendet. Ett fall handlade om ett besvärsärende i försäkringsdomstolen, i vilket skriftväxlingen inte sköttes på handläggningsspråket svenska, utan på finska. Enligt språklagen borde den aktuella skriftväxlingen ha utförts i sin helhet på handläggningsspråket, svenska. Ett annat ärende som Folktinget behandlat handlade om ett ansökningsärende i en tvåspråkig tingsrätt. Tingsrätten hade felaktigt bestämt att ämbetsdistriktets majoritetsspråk finska ska användas som handläggningsspråk i ärendet, fastän handläggningsspråket i detta fall enligt språklagen borde ha varit kärandes språk svenska. Sannolikt finns det emellertid flera fall som Folktinget inte känner till. Troligtvis kommer Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen som publiceras ännu under våren 2013 att behandla de språkliga rättigheterna inom rättsväsendet mera ingående.

Artikel 10 – Förvaltningsmyndigheter och samhällsservice

156. Till Folktingets kännedom kom år 2011-2012 nästan 200 anmälningar om svårigheterna att få betjäning på svenska hos statliga och tvåspråkiga kommunala myndigheter. Anmälningarna har visat att det fortsättningsvis är svårt att använda svenska i kontakten med statliga och tvåspråkiga kommunala myndigheter. Bristfälliga språkkunskaper hos personalen samt bristande systematik i ordnande av arbetsuppgifter och arbetsskift leder till att den muntliga servicen på svenska inte fungerar tillfredsställande.

Ett fortgående problem inom statsförvaltningen är att behörighetsvillkoret gällande språk för statsanställda är utmärkta kunskaper i finska och nöjaktiga kunskaper i svenska, om högskoleexamen är behörighetsvillkor för anställningen. Den svenskspråkiga befolkningen har därför ett betydligt sämre utgångsläge när det gäller möjligheten att söka statliga tjänster än den finskspråkiga befolkningen. En följd av detta är att det finns alltför få statsanställda med utmärkta kunskaper i svenska. I praktiken leder detta till att det finns statsanställda med endast nöjaktiga kunskaper i svenska som ska erbjuda finsk- och svenskspråkiga personer service på lika grunder, vilket inte alltid lyckas.

Åbo Akademi har beslutat att starta en ny magisterutbildning i offentligt ledarskap för att råda bot på bristen på svenskkunniga tjänstemän. Utbildningen kommer att ha en stark arbetslivsinriktad orientering och undervisningen ges på svenska. Utbildningen ska ge förutsättningar att verka i ledande förvaltnings-, koordinators- och expertbefattningar främst inom den offentliga sektorn. Folktinget – som en av initiativtagarna till utbildningen – ser det här som en välkommen nysatsning, men betonar att ytterligare åtgärder från myndigheterna krävs för att förbättra situationen.

Folktinget anser att statsförvaltningen bör vidta åtgärder för att säkerställa att de anställdas faktiska språkkunskaper är tillräckliga för att ge den service som medborgarna enligt språklagen har rätt till. På basis av den information Folktinget fått från personer vars språkliga rättigheter inte tillgodosetts kan man konstatera att det i vissa fall har funnits språkkunnig personal, men den svenskspråkiga klienten eller kunden har inte hänvisats till den anställda som kunde ge service på svenska. Myndigheter kunde i flera fall förbättra sin språkliga service med hjälp av personalpolitiska åtgärder. Systematisering och utnyttjande av personalens språkkunskaper, samt planering av arbetsskift och arbetsuppgifter kan avsevärt förbättra myndighetens beredskap att ge muntlig och skriftlig service på svenska.

157. När det gäller polisens verksamhet visar anmälningar till Folktinget att det fortsättningsvis råder brister i den språkliga servicen. År 2011-2012 har flera personer kontaktat Folktinget med anledning av att böter och ordningsbot getts endast på finska. Även i samband med en förundersökning har det funnits allvarliga brister i polisens skyldigheter enligt språklagstiftningen. I polisens verksamhet, till exempel när polisen framställer ett straffanspråk eller utfärdar ordningsbotsföreläggande, förutsätter medborgarens rättsskydd att han eller hon får beslutet på sitt eget språk, svenska eller finska. Om polisen underlåter att självmant tillgodose medborgarens språkliga rättigheter, försvagar polisen samtidigt medborgarens rättsskydd.

Riksdagens justitieombudsman har åter i ett flertal beslut påpekat att de språkliga rättigheterna inte iakttagits i polisens verksamhet och i synnerhet i trafikövervakningen. Till exempel gav justitieombudsmannen genom ett färskt beslut (dnr 3243/2/11, 31.12.2012) Inrikesministeriet en anmärkning för lagstridigt förfarande, eftersom det automatiska trafikövervakningssystemet inte korrigerats så att de språkliga rättigheterna tillgodoses, trots att justitieombudsmannen krävt åtgärder redan för fyra år sedan i sitt beslut från 8.11.2010 (dnr 2523/4/08).

157. (även 176.) Folktinget lämnade ett klagomål om polisförvaltningsreformen till justitiekanslern i slutet av år 2012. Folktinget bad justitiekanslern ta ställning till om Inrikesministeriet i beredningen av polisförvaltningsreformens olika skeden har utfört en tillräckligt grundlig och omfattande bedömning av reformens språkliga konsekvenser för de språkliga rättigheterna och skyldigheterna enligt grundlagen.

Enligt Folktingets bedömning har polisväsendet i landet inte tillräckliga förutsättningar att trygga polisservicen på svenska i nuläget. Det finns fyra regionala polisenheter med svenska som arbetsspråk, men dessa enheter har inte en formell ställning eller befogenheter som säkerställer deras möjligheter att trygga den svenska servicen. En central fråga med anknytning till detta är Polisyrkeshögskolans utbildning på svenska i Tammerfors. Folktinget framhåller att det är nödvändigt att trygga den svenskspråkiga utbildningsenhetens verksamhetsförutsättningar genom ökade satsningar på ekonomiska och personella resurser, så att den svenskspråkiga polisutbildningen kan hålla samma standard som den finskspråkiga utbildningen. 

Justitiekanslern konstaterade i sitt avgörande (18.3.2013) att Folktingets klagomål inte ger anledning till åtgärder. Däremot har Inrikesministeriet gett Polisstyrelsen i uppdrag att se till att de språkliga rättigheterna säkerställs i det tredje skedet av polisförvaltningsreformen. Polisstyrelsen tillsätter i detta syfte en arbetsgrupp med mandattid till slutet av år 2013.

Folktinget ser det som angeläget att följa upp vilka åtgärder Polisstyrelsens arbetsgrupp föreslår för att medborgarnas språkliga rättigheter ska tryggas inom polisförvaltningsreformen.   

161-162. Folktinget anser att samma problematik som gäller statliga myndigheter, även gäller för kommunala och regionala myndigheter. Språkbarometern 2012 visar att tillgången till service på svenska fortfarande är bristfällig i många kommuner. Var tredje svenskspråkig upplever att servicen på svenska i den egna kommunen har blivit sämre.

166. Inom Folktingets språkskyddsverksamhet har det visat sig att kommuner fortfarande inte kontrollerar hur privata serviceproducenter förverkligar de språkliga rättigheterna i sin verksamhet. Det finns även tvåspråkiga kommuner som inte ställer produktion av svenskspråkig service som upphandlingskrav. Bristerna varierar mellan olika kommuner, men som helhet upplever Folktinget att problemet är allvarligt och att det behövs tydligare anvisningar för hur kommunerna ska iaktta sina språkliga skyldigheter i upphandlingsförfarandet. 

167. När det gäller privata tjänsteleverantörer och serviceproducenter kommer det kontinuerligt klagomål om den språkliga servicen till Folktingets kännedom. Ofta har personalen varit omedveten om de språkliga skyldigheter ett myndighetsuppdrag medför. Både stat och kommun borde klargöra skyldigheterna för privata aktörer inom det egna förvaltningsområdet. Samtidigt är det viktigt att informationen når personalen och inte stannar på ledningsnivå.

Artikel 11 – Massmedier

Tillgången till public service på svenska och en mångfald av svenskspråkiga tidningar är viktig för att upprätthålla och utveckla en levande svenskspråkig identitet i Finland. Folktinget ser stödet för tidningspress och nyhetstjänster på svenska som ett viktigt led i arbetet för att främja landets nationalspråk.

I statsbudgeten för år 2013 finns ett förslag av Kommunikationsministeriet om att 450 000 euro av anslaget för stödjande av tidningspressen koncentreras till att stöda nyhetsbyrån FNB Ab, eftersom bolaget betjänar den svenskspråkiga pressen på bred bas. Genom stödet kan de svenskspråkiga tidningarna erbjudas nyhetstjänster på svenska till ett pris som är endast något högre än priset på motsvarande tjänster till finskspråkiga kunder. Det högre priset är däremot inte förenligt med de principer som statsrådet slår fast i sin nationalspråksstrategi, dvs. att landets nationalspråk ska behandlas jämlikt. Folktinget har i ett utlåtande till Kommunikationsministeriet i april 2013 påpekat att stödet för tidningspressen i framtiden måste höjas, för att därmed garantera att de finsk- och svenskspråkiga får sina grundlagsenliga rättigheter tillgodosedda på lika grunder.

Om public service TV-sändningar på svenska: SVT World (som sänds från Sverige) delar från och med den 1 september 2011 kanalplats med den svenskspråkiga public service TV-kanalen Yle Fem. Detta betyder att SVT World inte längre sänds i full version i marknätet i Finland, med andra ord kan tittare i antennhushåll inte längre se TV-kanalen SVT Worlds hela programutbud. Kabelhushåll har fortsättningsvis möjligheter att köpa kanalpaket som innehåller kanalen SVT World. Kanalen kan också fås via webbtjänsten Maxvision. Fram tills förändringen skedde har Yle Fem sänts på kanalplats 5 i hela Finland, medan SVT World varit tillgänglig som betalkanal bakom kort via antenn, kabel, ip-tv och satellit. Från och med september 2011 syns SVT World istället på Yle Fems kanalplats i stora delar av landet.

Lösningen med delad kanalplats för SVT World och Yle Fem har såväl fördelar som nackdelar: För den del av tittarna som tidigare hade hela SVT World innebar den gemensamma kanalplatsen en försämring. Men samtidigt är det nu en stor del människor som via den delade kanalplatsen får stifta bekantskap med ens en del av SVT-utbudet utan extra kostnader eller andra specialarrangemang. I Finland har nu 1,7 miljoner hushåll (3,5 miljoner tittare) tillgång till SVT World. Genom samarbetet kan kanalplatsen bjuda tittarna på svenskt programutbud nästan dygnet runt.

Nya satsningar har också gjorts inom ramen för svenskspråkiga massmedier i Finland. I mitten av mars 2013 sände radiokanalen Radio Extrem på Svenska Yle första avsnittet av sitt nya webb-tvprogram, X3M-tv. KSF Media med Hufvudstadsbladet ligger i startgroparna med sin webb-tv som ska kopplas till konceptet Hbl plus. Här ska webb-tv komplettera tidningsinnehållet genom diskussioner, intervjuer och debatter. Flera finlandssvenska dagstidningar, till exempel Åbo Underrättelser och Vasabladet, har även börjat experimentera med korta videoklipp på webben.

Artikel 13 – Ekonomiska och sociala förhållanden

Reformen av servicestrukturen inom social- och hälsovården

Reformen av servicestrukturen inom social- och hälsovården pågår. Reformen har konsekvenser på de språkliga förhållandena och på tillgången till social- och hälsovård på svenska. Den av Social- och hälsovårdsministeriet tillsatta arbetsgruppen som berett reformen har i mars 2013 gett sitt förslag till reform av servicestrukturerna inom social- och hälsovården. Regeringen har senare fastslagit nya ramar för reformen.

Reformen kräver ett aktivt engagemang för att bevaka individens rätt till service och vård på svenska. Folktinget har därför – för att kunna följa med och påverka utvecklingen ¬– tillsatt en intern arbetsgrupp med uppgift att utveckla en strategi för hur social- och hälsovården i Finland ska ordnas, så att den tryggar en grundlagsenlig och välfungerande service på svenska. Målsättningen är att, utifrån den nationella struktur som skapas, utreda hur social- och hälsovården på svenska ska se ut i framtiden, och att hitta lösningar som tryggar ett tjänsteutbud på svenska med klienten i centrum, och att sträva efter att påverka hur de språkliga rättigheterna iakttas i reformen. Arbetsgruppens uppdrag fortsätter i takt med Social- och hälsovårdsministeriets beredning av reformen.

Folktinget anser att de språkliga förhållandena inte har beaktats i tillräcklig utsträckning i beredningen. Det behövs särskilda åtgärder för att säkerställa tillgången till social- och hälsovård på svenska, vilket inte har beaktats i reformförslaget. Till exempel kan den föreslagna modellen med ansvarskommuner försvaga invånarnas tillgång till social- och hälsovård på svenska. Ansvarskommunens språkliga skyldigheter är inte reglerade i lag, vilket är bekymmersamt.

De redan befintliga svenska strukturerna inom social- och hälsovården bör tas tillvara, så att deras fortsatta existens kan garanteras och förenhetligas. Till exempel skulle ett utvidgande av samkommunen Kårkullas mandat kunna stärka det finlandssvenska samarbetet och tillvarata den kompetens inom specialomsorgen om utvecklingsstörda, missburkarvården och mentalvården som finns, istället för att samkommunen avvecklas i enlighet med ministeriearbetsgruppens förslag.

190. De språkliga rättigheterna är särskilt viktiga inom social- och hälsovården med tanke på ärendenas ofta mycket personliga natur och betydelsen av att klienten och personalen förstår varandra. Folktinget har år 2011-2012 blivit kontaktat gällande ett flertal olika ärenden. Bland annat har Folktinget tagit emot anmälningar om att sjukhusvården inte har fungerat på svenska. Tillgången till läkare och övrig personal på hälsocentraler med kunskaper i svenska har på flera orter varit bristfällig. Att få socialvård på svenska är också ett problem i flera kommuner, vilket till viss del beror på att det på det sociala området saknas utbildad personal som behärskar svenska.

Folktinget anser att situationen är otillfredsställande. Det krävs fortfarande ansträngningar och åtgärder av myndigheterna för att tillgodose rätten till social- och hälsovård på svenska. 

191. Tillgången till social- och hälsovård på svenska varierar mycket från kommun till kommun. Information om bristande social- och hälsovård på svenska har kommit till Folktingets kännedom främst från personer som fått sin vård i huvudstadsregionen och Åbo. På basis av Språkbarometern 2012 kan man också konstatera att åldringsvården samt hälso- och sjukvården ofta ges som exempel på bristande språklig service.

I samband med Helsingfors stads reform av social- och hälsovårdsväsendet, har den svenskspråkiga socialvården genomgått stora förändringar, vilka också påverkat klienternas situation negativt. Den enspråkigt svenska socialvårdsenheten har splittrats upp och den svenska verksamheten har integrerats med de finska enheterna. Folktinget betonar att enspråkigt svenska enheter i allmänhet har varit ett lyckat sätt att säkerställa tillgången till svenskspråkig service, och beklagar därför att Helsingfors stad har avvecklat enheten utan att noggrant planera hur den språkliga servicen på annat sätt ska garanteras. Så länge reformen i praktiken upprätthåller eller förbättrar vårdens kvalitet även för de svenskspråkiga klienterna, motsätter sig Folktinget inte reformen som sådan. Folktinget ifrågasätter emellertid ändamålsenligheten med vissa lösningar som gjorts i samband med reformen. Frågor som väcker oro är till exempel registerföring av svenskspråkiga klienter, upphandling av svensk service och svårigheter för vissa klienter att få en fungerande vårdkedja på svenska.

192. Folktinget har blivit uppmärksammat på brister speciellt i den muntliga servicen på svenska. I flera tvåspråkiga kommuner behärskade personalen i mottagningen till vårdenheten inte svenska. Också telefonservicen i olika tvåspråkiga kommuner har fungerat bristfälligt på svenska. De språkliga bristerna tycks allt oftare gälla den muntliga servicen. Flera personer har vittnat om en total oförståelse för önskan om få tala svenska i samtal till växeln eller vid besök på hälsocentralen. Växeln och receptionen är ofta den första instans som patienten kontaktar för att få råd, och det språkliga bemötandet är därför av stor betydelse för att visa att vårdenheten är tvåspråkig och att patienten är välkommen att prata svenska. På samma sätt kan skyltning och anvisningar på enbart finska ge en signal till svenskspråkiga patienter om att den språkliga servicen inte fungerar vid vårdenheten.

Barnskyddsverksamhet och vårdnadstvister utgör sådana mycket personliga och känsliga situationer då det egna språket har stor betydelse och myndighetens ansvar att tillgodose de språkliga rättigheterna accentueras. I ett ärende har en finskspråkig kommuns socialväsende krävt att en tolk närvarar på övervakade möten mellan ett barn och dennas förälder, eftersom förälderns och barnets gemensamma språk är svenska, och socialarbetaren som övervakade mötena inte behärskade svenska. Dessutom debiterade kommunen föräldern för tolktjänsten, vilket inte är i enlighet med språklagstiftningen. Två ärenden har handlat om att ett omhändertaget svenskspråkigt barn placerats i en finskspråkig miljö och även blivit placerad i en finskspråkig grundskola, vilket strider mot gällande lagstiftning.

Det finns problem också gällande den skriftliga servicen inom hälso- och sjukvården. En patient i en enspråkigt svensk kommun eller en tvåspråkig kommun eller samkommun har rätt att få bland annat recept, sammanfattning av vården, läkarutlåtanden och läkarintyg på svenska. Till Folktingets kännedom kommer med jämna mellanrum information om personer som inte fått sina patienthandlingar på svenska. Till exempel har sammanfattningar av vården och läkarintyg i flera tvåspråkiga kommuner automatiskt getts på finska till svenskspråkiga patienter.

Folktinget har fått ta del av en kartläggning som Psykosociala förbundet r.f. har gjort över språket i de läkarintyg som kommit till förbundets kännedom i samband med att förbundet ordnat rehabiliteringskurser för svenskspråkiga personer med psykisk ohälsa. Läkarintygen har skrivits inom den offentliga hälso- och sjukvården i hela Svenskfinland, i vissa fall som köptjänst. Under år 2012 var 22 av 98 läkarintyg skrivna på finska. Folktinget anser att det är oroväckande att en så stor del av läkarintygen ges på finska till svenskspråkiga patienter, som inte uttryckligen bett om att få intyg på finska. När det gäller mentalvård är det av högsta vikt att både den muntliga och skriftliga kommunikationen sker på patientens språk.

Språklagen förutsätter att man i tvåspråkiga kommuner och samkommuner kan skriva elektroniska recept på både finska och svenska. Detta är emellertid inte möjligt i många kommuner, p.g.a. enspråkiga program. Tvåspråkiga kommuner och samkommuner bör påminnas om skyldigheten att upphandla program som fungerar likvärdigt på finska och svenska. Folktinget anser att det krävs en bestämmelse i lagen om elektroniska recept som klargör myndighetens språkliga skyldigheter.

194. Situationen kring äldreomsorg på svenska har varit problematisk i flera kommuner, men speciellt i Helsingfors. Hemvården för äldre har organiserats så att den fungerar på svenska endast inom vissa stadsdelar, medan svenskspråkiga personer som bor i övriga stadsdelar främst har fått hemvård av finskspråkig personal. En del av problematiken torde ligga i att hemvården delvis sköts med hjälp av privata serviceproducenter som inte verkar ha fått tillräcklig information om sina språkliga skyldigheter. 

Lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre 980/2012 (äldrevårdslagen) kommer att träda ikraft 1.7.2013. Lagen innehåller en bestämmelse om att tvåspråkiga kommuner och samkommuner ska ordna service på finska och svenska så att de som anlitar servicen blir betjänade på det språk de väljer, vilket är i enlighet med den övriga språklagstiftningen. Det är positivt att bestämmelsen togs med i äldrevårdslagen, eftersom det är viktigt att tydliggöra att socialvårdslagens, hälso- och sjukvårdslagens och språklagens bestämmelser är gällande inom äldrevården.

197. Försök till förbättring av den svenska servicen inom social- och hälsovården görs inom många kommuner. Till exempel har Vanda stad i mars 2013 antagit ett tvåspråkighetsprogram, som även behandlar social- och hälsovården.  Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt har 2010 uppdaterat sitt språkprogram och Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt har 2010 antagit ett språkprogram. Folktinget anser att språkprogrammen är en bra utgångspunkt, men betonar ledningens ansvar för att hela personalen informeras om programmets innehåll. Det har kommit till Folktingets kännedom att det finns personal i de nämnda sjukvårdsdistrikten som inte ens är medveten om att det finns ett språkprogram.

Folktinget har gett ut en ordbok Jag är här för dig - en finsk-svensk ordlista för vårdare som har tryckts i åtta upplagor för att underlätta kommunikationen mellan patienter och vårdpersonal och uppmuntra vårdpersonalen att tala svenska. 64 000 exemplar av ordboken har distribuerats gratis till vårdstuderande och deras lärare och till personal på sjukhus och hälsocentraler i hela landet. Den goda åtgången tyder på en mycket positiv inställning till vikten av tvåspråkig vård. Det borde emellertid höra till myndigheternas uppgifter att själva producera hjälpmedel som stöder personalens språkkunskaper. Folktinget har därför inbjudit de tvåspråkiga sjukvårdsdistrikten till samarbete kring tryckningen av en gemensam upplaga om 30-40 000 exemplar av ordboken. Tre sjukvårdsdistrikt har svarat positivt, vilket Folktinget ser som väldigt positivt.

198. Riksdagens justitieombudsman (JO) gav i mars 2011 ett avgörande (dnr 1962/4/09) om användningen av finska och svenska i patientjournaler. JO:s avgörande baserade sig på Folktingets klagomål, där man ville utreda lagligheten i kravet på att patientjournalerna vid Helsingfors hälsovårdscentral alltid ska föras på finska. Dessutom kritiserade Folktinget hälsovårdscentralens anvisningar om översättning, enligt vilka t.ex. epikriser och läkarutlåtanden inte behöver översättas till svenska. Enligt JO:s beslut var förfarandet vid Helsingfors hälsovårdscentral inte lagstridigt i fråga om språket i patientjournalerna. Däremot ansåg JO att anvisningarna om översättning innehåller för många begränsningar. Sammanfattningar över vården (epikriser) samt läkarintyg och -utlåtanden bör översättas till svenska, om inte patienten meddelat något annat. JO ansåg också att social- och hälsovårdsministeriet borde utfärda klarare anvisningar om språket i patientjournaler och andra journalhandlingar.

Till följd av JO:s beslut har Helsingfors hälsovårdscentral i september 2011 antagit nya anvisningar om hälso- och sjukvårdstjänsternas språk. Social- och hälsovårdsministeriet har i juli 2012 gett ut en handbok om patienthandlingar i hälso- och sjukvården (Potilasasiakirjojen laatiminen ja käsittely. Opas terveydenhuollolle. Sosiaali- ja terveysministeriön julkaisuja 2012:4). Handboken innehåller bland annat rekommendationer om vilka handlingar patienten har rätt att få på sitt modersmål eller kontaktspråk. Handboken är en välkommen redogörelse och motsvarar till stor del det som JO konstaterade i sitt beslut. Däremot innehåller ministeriets handbok vissa missvisande skrivningar. Till exempel konstaterar JO att det ingår i kommunens skyldigheter att utfärda epikriser, läkarutlåtanden och läkarintyg, vilket utgör sådana hälsovårdstjänster som ska tillhandahållas på det språk patienten väljer, finska eller svenska. Därför bör dessa handlingar utfärdas på det språk som antecknats som patientens modersmål eller kontaktspråk, om inte patienten meddelat att den aktuella handlingen inte behöver översättas. När det gäller epikriser nämns i ministeriets handbok endast att epikriser efter anstaltsvård ska översättas, även om alla epikriser ska översättas, om inte patienten meddelar annat. I handboken står det också att det, innan vården avslutas eller intyg eller utlåtande ges, finns orsak att kontrollera om patienten anser att han/hon inte behöver översättning på sina handlingar. Detta är missvisande. Folktinget anser att det borde framgå att översättning automatiskt ska göras, förutom om patienten självmant meddelar att han eller hon inte vill ha en översättning. 

199. Justitieombudsmannen har i sitt beslut (2.12.2011, dnr 1455/4/10) uppmärksammat problematiken med bristfälliga kunskaper i svenska hos operatörer på vissa nödcentraler. Han konstaterar att en persons språkliga rättigheter inte förverkligades då nödcentralens operatör frågade om personen som ringde till nödnumret kunde prata finska. Personens samtal till nödnumret kopplades heller inte till en operatör som hade kunnat sköta ärendet på svenska.

199-201. Folktinget sände en skrivelse om nödcentralernas service på svenska till Inrikesministeriet år 2012. Folktinget yrkade bl.a. på snabba utbildningsåtgärder för att säkerställa behovet av svenskspråkiga jourhavande vid nödcentraler.

Ministeriet svarade att Räddningsinstitutet i Kuopio ordnar två kurser för jourhavande per år mellan åren 2011 och 2014. Vissa kurser ordnas på regional nivå, och rekryteringen av studerandena koncentreras bl.a. till den tvåspråkiga Vasaregionen. Enligt ministeriet strävar man efter att engagera svenskspråkiga sökande till de regionala kurserna, däremot gav ministeriet inte löfte om att själva undervisningen ordnas på svenska.

202. Enligt Folktingets bedömning har det inte skett förbättringar i fråga om nödcentralernas service på svenska generellt sett, och det förekommer fall där nödcentralsoperatörer uppmanar nödställda personer att byta språk från svenska till finska. Folktinget anser att den nuvarande situationen är klart bekymmersam. Däremot ser Folktinget det som sannolikt att de kurser för jourhavande som Räddningsinstitutet ordnar fram till år 2014 kommer att förbättra tillgången på svenskkunniga nödcentralsoperatörer åtminstone på regional nivå i framtiden.

Utbildningen för sjöbevakare. Folktinget fick i slutet av år 2012 kännedom om att Inrikesministeriet planerar att överföra Gräns- och sjöbevakningsskolans utbildning för sjöbevakare från Esbo till Imatra, som är en enspråkigt finsk ort. Eftersom utbildningen ordnas också på svenska i viss utsträckning riktade Folktinget en skrivelse till Inrikesministeriet. Folktinget uppmärksammade ministeriet på att en överföring av Gräns- och sjöbevakningsskolans utbildning till en enspråkigt finsk ort sannolikt får betydande språkliga konsekvenser, både när det gäller möjligheterna att rekrytera svenskkunniga sökande och att överföra tjänster som innehas av svenskspråkiga personer till den nya utbildningsorten. Detta påverkar i så fall gränsbevakningsväsendets möjligheter att fungera likvärdigt på finska och svenska i framtiden.

Inrikesministern fattade emellertid beslut om att koncentrera utbildningen för gräns- och sjöbevakare i huvudsak till Imatra, och Folktinget ser det som angeläget att följa upp hur utbildningen för sjöbevakare ordnas på svenska i fortsättningen.

SVENSKA FINLANDS FOLKTING

Markus Österlund 
folktingssekreterare  

Peggy Heikkinen
internationell koordinator

BILAGOR:
Artiklar av redaktionschef Paula Salovaara, HS 9.3.2013 och chefredaktör Jens Berg, Hbl 16.3.2013.

Utlåtandet sänds även för kännedom till Europarådets expertkommitté för den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (efter översättning till engelska).