Folktingets skriftliga utlåtande till Europarådets expertkommitté 2023
Inledning
Svenska Finlands folkting (nedan Folktinget) tackar Europarådets expertkommitté för möjligheten att höras gällande Finlands sjätte rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk i Finland. Hörandet skedde i samband med expertkommitténs besök i Finland den 9 oktober 2023, och detta utlåtande ska ses som ett komplement till hörandet.
I enlighet med Folktingets lagstadgade uppgift som en organisation som främjar det svenska språket och kulturen och som företräder den svenskspråkiga befolkningen i Finland (lagen om Folktinget 1331/2003), fokuserar detta utlåtande på den europeiska stadgans tillämpning vad gäller det svenska språket, det ena av Finlands två nationalspråk.
Ministerkommittén har tidigare rekommenderat att de språkliga rättigheterna ska garanteras vid reformer och att staten ska vidta åtgärder för att förbättra språkklimatet. Ministerkommittén har också uppmanat de finländska myndigheterna att garantera servicen på svenska hos regionala och lokala myndigheter. Ett stort problem är dock att det råder brist på svensktalande tjänstemän inom statliga, regionala och lokala myndigheter. Detta betonas även i nationalspråksstrategin, som antogs av statsrådet i december 2021. Nationalspråksstrategin innehåller 62 åtgärdsförslag som riktar sig till ministerier och andra myndigheter, högskolor och kommuner.
Folktinget framhåller vikten av att strategin implementeras, och gläds därför åt att den nuvarande regeringen (tillsatt 20.6.2023) anger i regeringsprogrammet att de språkliga rättigheterna ska främjas genom genomförandet av de åtgärder som anges i nationalspråksstrategin och att det språkpolitiska programmet ska fortsätta under regeringsperioden.
Antecknande av modersmål i befolkningsdatasystemet
Folktinget önskar kommentera punkt 12 i del 1, som gäller anteckning av finska eller svenska som modersmål i befolkningsdatasystemet. Vi föreslår att punkten kompletteras enligt följande (understreckningen):
I Finland finns det många människor som av olika orsaker är två- eller flerspråkiga. Endast ett modersmål, finska eller svenska, kan dock registreras i befolkningsdatasystemet. Om en persons modersmål är något annat än finska eller svenska, kan han eller hon anmäla ett kontaktspråk för registrering i befolkningsdatasystemet. Kontaktspråket anger vilket av nationalspråken myndigheterna ska använda i kontakter med personen i fråga.
Eftersom det tidvis har förts diskussioner om det vore möjligt att anteckna två modersmål i befolkningsdatasystemet tar Folktinget ställning till detta och framhåller att det inte är motiverat att förändra gällande praxis.
Denna fråga diskuterades inom språklagskommittén, som utarbetade förslaget till ny språklagstiftning vid millennieskiftet. Enligt språklagskommittén innebär en möjlighet att anteckna två modersmål inte att statistiken blir mera tillförlitlig. I stället för en delvis diffus gräns mellan två språk åstadkommer man i så fall lika otydliga gränser mellan språkangivelsen finsk, svensk och tvåspråkig. (Språklagskommitténs betänkande 2001:3).
Bestämmelserna om kommunernas språkliga indelning ingår i 5 § i språklagen (423/2003). Den språkliga indelningen baseras på befolkningsdatasystemets statistik gällande antalet finsk- och svenskspråkiga i en kommun. Språkstatistiken används också vid beräkningar av statsandelar och -understöd till kommunerna.
Om det vore möjligt att anteckna flera modersmål försvåras i så fall tvåspråkiga kommuners planering för dagvård och skola samt annan verksamhet som baseras på språkstatistiken. Det finns också en uppenbar risk att registrering av två modersmål med tiden kan leda till att en tvåspråkig kommun erbjuder småbarnspedagogik eller grundläggande utbildning på kommunens majoritetsspråk, som till övervägande del är finska, trots att föräldrarna har ansökt om en svenskspråkig dagvårds- eller skolplats. Även om detta vore ett undantagsförfarande, så kan det leda till en utveckling som så småningom får fastare former inom både kommunal och statlig verksamhet och utvidgas till att gälla också annan samhällsservice.
Språkkompetenskrav
I nationalspråksstrategin lyfts bl.a. frågan om språkkompetenskrav vid statliga myndigheter upp. Situationen i dag är att allt färre tjänstemän inom den offentliga förvaltningen har goda kunskaper i svenska. En utredning visar att endast 3,8 % av statens tjänstemän hade svenska som modersmål år 2017. År 2023 har justitieministeriet utrett språkkunskaperna hos statliga tjänstemän på nytt och andelen personal med kunskaper i svenska har inte förbättrats, tvärtom har situationen försämrats så till vida att det endast är 3,7% som har svenska som modersmål. En sannolik orsak är att svenskspråkiga förutsätts ha utmärkta kunskaper i finska för en statlig anställning.
För att bevisa språkkunskapen bör man ha avlagt en språkkompetensexamen som Utbildningsstyrelsen ordnar. Avgiften för språkexamen för utmärkta kunskaper i nationalspråken var 454 euro år 2022. Vid Helsingfors universitet erbjuds för vissa studieinriktningar en tvåspråkig examensmöjlighet som ger studerande ett intyg över utmärkta kunskaper i det andra nationalspråket, ett s.k. C1-intyg. Anmärkningsvärt är att detta intyg inte godkänns av de statliga myndigheterna i Finland som ett bevis för utmärkta kunskaper i det andra nationalspråket. En svenskspråkig med C1-färdigheter i finska, dvs. tvåspråkig examen vid Helsingfors universitet, måste ytterligare avlägga Utbildningsstyrelsens språkkompetensexamen för att kunna anställas för en statlig tjänst där det förutsätts högskoleutbildning.
Folktinget har under arbetet med nationalspråksstrategin lyft upp problemet med de höga språkkraven för svenskspråkiga och krävt en förändring av dem. I nationalspråksstrategin konstateras att det är en utmaning att svenskan håller på att försvinna som språk i förvaltningen. Åtgärder som föreslås i nationalspråksstrategin för att åtgärda problemet och för att förstärka användningen av svenska inom den offentliga förvaltningen är att granska möjligheten att avlägga språkexamina som gäller utmärkta kunskaper i svenska och finska som en del av universitetsstudierna och att granska kostnaderna för att avlägga språkexamina. Det föreslås därtill att man i karriärtänkandet integrerar mål om att uppfylla språkkunskapskraven under tjänsteförhållanden. Det ska också fastställas vilka myndigheter som ska tillämpa omvända krav på språkkunskaper, så att man för en del av tjänsterna som behörighetsvillkor har utmärkta kunskaper i svenska och nöjaktiga i finska. Därtill lovar man fastställa vilka statliga myndigheter som ska tillämpa anpassade krav på språkkunskaper, så att man för en del av tjänsterna som behörighetsvillkor har goda kunskaper i svenska och finska.
Den sistnämnda åtgärden vore ur likabehandlingsperspektiv särskilt viktig. I dag krävs det av finskspråkiga tjänstemän endast nöjaktiga kunskaper i svenska, vilket är en anledning till att svenskans ställning har försvagats inom den offentliga förvaltningen. Samtidigt är kravet på utmärkta kunskaper i finska för svenskspråkiga oskäligt högt ställt.
Andelen finskspråkiga som skriver svenska i studentexamen har minskat drastiskt. Detta bidrar också till att kunskaperna i svenska försvagas i Finland och därmed till en minskande språkresurs i landet. Trenden kan vändas genom åtgärder som motiverar gymnasiestuderande att avlägga svenska språket i studentexamen. En viktig åtgärd vore att poängsättningen av svenska och finska höjs märkbart i högskolornas inträdesprov. Folktinget anser att svenska och finska bör vara obligatoriska ämnen i studentexamen, eftersom båda språken är viktiga för Finland och för Finland i Norden. Mera om detta under rubriken utbildning i detta utlåtande.
Språkliga rättigheter och digitalisering
Digitaliseringen av offentliga tjänster blir en allt viktigare fråga för befolkningen i Finland.
Ett syfte med lagstiftningen om digitala tjänster är att främja tillgången till dessa tjänster. Det finns dock ett tydligt behov av att också lyfta fram tillgodoseendet av språkliga rättigheter i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019).
Riksdagens grundlagsutskott har konstaterat att de skyldigheter som följer av språklagen måste beaktas när nya digitala tjänster och system skapas. Utskottet ser det som viktigt att de grundläggande språkliga rättigheterna beaktas redan i den inledande fasen när tjänsterna utvecklas och att de digitala tjänsterna utvecklas parallellt i olika språkversioner (GrUB 5/2022 rd, 17.11.2022).
Folktinget får årligen upp till 100 anmälningar från svenskspråkiga personer, vars språkliga rättigheter inte har tillgodosetts i kontakter med tvåspråkiga myndigheter. Närmare en tredjedel av dessa fall gällde direkt eller indirekt digitala tjänster under 2022 och 2023, vilket är en klart otillfredsställande situation.
Folktinget har till följd av detta föreslagit i en skrivelse till finansministeriet att lagen kompletteras med en bestämmelse om tillgodoseende av språkliga rättigheter (12.12.2022).
Enligt det nya regeringsprogrammet (2023) inleder regeringen ett omfattande förvaltningsövergripande program för revidering av lagstiftningen i anknytning till digitaliseringen av den offentliga förvaltningen. I samband med detta anges att alla digitala myndighetstjänster ska fungera på båda nationalspråken redan i planerings- och genomförandeskedet.
Social- och hälsovårdstjänster på svenska
Tillgång till social- och hälsovårdstjänster på svenska
I den sjätte periodiska rapporten tar Finlands svar på genomförandet av ministerkommitténs rekommendation att vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa tillgången till social- och hälsovård på svenska inte upp det faktum att det finns stora brister inom detta område. Folktinget vill understryka att antalet anordnare av yrkesutbildning till sjukskötare inom social- och hälsovård inte ger svar på hur tillgången till service på svenska säkerställs i praktiken på individnivå.
Det finns betydande utmaningar i Finland med tillgången till social- och hälsovårdstjänster på svenska. Tillgången till tjänster på svenska varierar mycket regionalt mellan de olika delarna av Svenskfinland. Forskning visar att det är svårt att få tillgång till social- och hälsovård på svenska, särskilt i regioner där andelen svenskspråkig befolkning är låg, och att svenskspråkiga i allmänhet är mer missnöjda med tjänsterna på sitt eget språk än finskspråkiga.
Även om de språkliga rättigheterna skyddas väl av lagstiftningen i Finland garanterar den inte att svenskspråkiga åtnjuter sina språkliga rättigheter fullt ut och likvärdigt i praktiken. Ur individens synvinkel är det en fråga om huruvida den lagstadgade rätten att använda sitt eget språk och att erhålla information och tjänster förverkligas. Detta är en kritisk fråga nu när lagstiftningen om social- och hälsovårdsreformen ska genomföras och omsättas i praktiken i välfärdsområdenas verksamhet.
De tvåspråkiga välfärdsområdena är skyldiga att ordna sina tjänster på både finska och svenska så att kunderna och patienterna betjänas på det språk de väljer. Ordnandet av svenskspråkiga servicestrukturer är en viktig hörnsten för att säkerställa de språkliga rättigheterna och likvärdiga tjänster i praktiken, så att svenskspråkiga kunder faktiskt betjänas av svenskspråkig personal.
Efter att social- och hälsovårdsreformen trädde i kraft i början av 2023 har Folktinget sett oroväckande tendenser på att ordnandet av social- och hälsovård på svenska försummas bland de offentliga serviceproducenterna. Folktinget konstaterar också att den svenskspråkiga verksamheten (såväl tjänsterna för kunder och patienter som den administrativa verksamheten) i de tvåspråkiga välfärdsområdena nu i större utsträckning slås samman med finskspråkig verksamhet. Anledningen är till viss del ekonomisk, men det finns också en generell brist på kunskap om språklagstiftningen bland serviceproducenterna när det gäller vilka skyldigheter de har. Kunskapsbristen framkommer bland serviceproducenternas ledning och bland de anställda. Folktinget anser också att språklagstiftningen inte tas på lika stort allvar som övrig lagstiftning.
Folktinget kontaktas i allt större utsträckning av patienter och tjänstemän anställda vid välfärdsområdena som uttrycker oro över svårigheterna i tillgången till social- och hälsovård på svenska. Detta avser alla typer av tjänster, dvs. muntliga, skriftliga och digitala tjänster. Det kan till exempel handla om att skriftliga hälso- och sjukvårdsanvisningar inte finns på svenska eller att serviceproducenternas digitala system inte går att använda på svenska. Folktinget har också noterat att tolkning mellan finska och svenska erbjuds svenskspråkiga patienter allt oftare, trots att det är lagstridigt.
Utöver bristen på planerade svenska servicestrukturer råder det stor brist på svenskspråkig vårdpersonal. Ett stort problem är att det inte finns någon uppdaterad helhetsbild av den svenskspråkiga arbetskraftssituationen inom social- och hälsovårdssektorn. Det sammanställs inte heller någon statistik över tillgången till social- och hälsovård på svenska eller över vilka behoven är. Det framgår av nationalspråksstrategin att det råder brist på svenskspråkiga sjukskötare, läkare, tandläkare och psykologer och att åtgärder bör vidtas för att skapa mekanismer för regelbunden uppföljning av utvecklingsutsikterna för den svenskspråkiga arbetskraften.
Folktinget vill också påpeka att en stor del av den svenskspråkiga social- och hälsovårdspersonalen upplever att det är svårt att få anställning inom den offentliga sektorn eftersom det ofta krävs utmärkta kunskaper i finska. Nyligen upptäcktes det att en stor andel av de utexaminerade sjukskötarna från svenskspråkiga yrkeshögskolor flyttar till Sverige för att arbeta. Det har också framkommit att det har varit svårt att genomföra praktik för sjukskötare på svenska i huvudstadsregionen. Folktinget anser att svenska språkkunskaper generellt inte värderas tillräckligt högt vid rekrytering av personal.
Samarbetsavtal mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena
Folktinget anser att de tvåspråkiga välfärdsområdenas skyldighet att ingå samarbetsavtalet enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård är avgörande för säkerställandet av de språkliga rättigheterna. Det finns dock en oro för att avtalet endast kommer att ses som ett ramavtal som inte ensamt garanterar samarbete och fördelning av alla de tjänster som är otillräckliga på svenska. En framgångsrik implementering förutsätter att de tvåspråkiga välfärdsområdena enas om de tjänster där bristerna på svenska faktiskt finns.
Om välfärdsområdena inte når enighet om innehållet i samarbetsavtalet eller om innehållet inte säkerställer att de svenskspråkigas språkliga rättigheter tillgodoses inom social- och hälsovården får statsrådet besluta om innehållet i avtalet. Samarbetsavtalet ska vara klart under detta år.
Folktinget betonar att bedömningen av huruvida de språkliga rättigheterna tillgodoses genom samarbetsavtalet inte kan avgöras enbart utifrån lagstiftningen, utan huruvida avtalet ger den svenskspråkiga befolkningen konkret tillgång till tjänster på det egna språket. Folktinget vill därför lyfta fram regeringens ansvar att följa upp och utvärdera avtalet för att säkerställa att det garanterar de språkliga rättigheterna.
Nationalspråksnämnder
Folktinget anser att beslutet att inrätta nationalspråksnämnder var nödvändigt för att säkerställa de svenskspråkiga invånarnas språkliga och demokratiska rättigheter i de tvåspråkiga välfärdsområdena. För närvarande är oron stor för att nationalspråksnämnderna inte har fått tillräckliga resurser för att kunna utföra sina omfattande lagstadgade uppgifter.
Utan reella verksamhetsförutsättningar har nämnden i praktiken inte möjlighet att utföra sina uppgifter fullt ut. Detta skulle äventyra den språkliga minoritetens möjligheter att utöva sin demokratiska rätt att påverka beslutsfattandet i de tvåspråkiga välfärdsområdena, och förlusten av den svenskspråkiga befolkningens demografiska vikt i de tvåspråkiga områdena skulle inte kompenseras för i praktiken.
Folktinget betonar att regeringen bör utvärdera nationalspråksnämndernas verksamhet för att säkerställa att inrättandet av dessa bidrar till att kompensera för den svenskspråkiga befolkningens minskade möjligheter att påverka det offentliga beslutsfattandet.
Specialomsorg för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning
Folktinget vill lyfta fram en mycket angelägen oro som har framkommit i och med social- och hälsovårdsreformen. Krävande specialomsorg för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning har tidigare ordnats via en samkommun, Kårkulla samkommun. Till följd av social- och hälsovårdsreformen upplöstes samkommunerna och tjänsterna överfördes till välfärdsområdena.
Oro väcktes för att överföringen skulle försämra tillhandahållandet av tjänster för svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning eftersom tjänsterna inte hålls samlade inom samma organisation, och då detta område är särskilt sårbart med mycket få svenskspråkiga experter. Undersökningar har visat att krävande specialomsorg på svenska bäst säkerställs genom att hålla tjänsterna samlade. När lagstiftningen antogs konstaterade riksdagen att situationen för den svenskspråkiga specialomsorgen måste följas upp.
De tvåspråkiga välfärdsområdena är skyldiga att komma överens om de tjänster som tidigare ordnades av Kårkulla och att köpa tjänster från andra områden om de inte kan tillhandahålla dem själva. Intresset för att köpa tjänster från andra områden verkar dock vara väldigt svagt. Tjänsterna ska regleras av samarbetsavtalet men, som nämnts ovan, finns det en oro för att avtalet inte kommer att åtgärda alla brister.
För närvarande kontaktas Folktinget ofta av patienter och tjänstemän vid välfärdsområdena som uppger att det finns stora problem med tillgången till svenskspråkiga specialomsorgstjänster. Folktinget anser att omedelbara åtgärder bör vidtas för att säkerställa de språkliga rättigheterna för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning och att dessa åtgärder kontinuerligt följs upp och utvärderas grundligt.
Förvaltning
Tingsrättsreformen 2019
Folktinget anser att rapporten ger en bra beskrivning av tingsrättsreformen 2019 och uppföljningen av reformens konsekvenser.
Till följd av reformen minskade antalet tvåspråkiga tingsrätter från åtta till fem. Det har funnits en oro för att förmågan att säkerställa svenskspråkiga personers rättsskydd och språkliga rättigheter försvagas på grund av reformen.
Justitieministeriets utredare, professor Mikko Aaltonen, lyfter i sin utredning fram svårigheterna att rekrytera svenskspråkig kanslipersonal, i synnerhet i Nyland i södra Finland. En annan fråga som ingår i utredningen är att andelen brottmål som behandlats på svenska har minskat tydligt i Västra Nyland, åtminstone sedan år 2010. Det verkar som om allt fler svenskspråkiga avstår från sin rätt att använda svenska inför domstol, vilket är en mycket oroande trend.
Justitieministeriet kommer att följa upp resultaten och har också tillsatt en arbetsgrupp på hög nivå med uppgift att stärka rättsstaten och utveckla domstolsväsendet. Folktinget är representerat i arbetsgruppen, som det finns uppgifter om i punkt 204.
Utbildning inom offentliga säkerhetstjänster
Enligt punkt 55 i del 1 bidrar utbildning och rekrytering av personal till att säkerställa säkerhetsmyndigheternas (särskilt polisens och nödcentralernas) faktiska förmåga att tillhandahålla tjänster på finska och svenska.
Polisyrkeshögskolans svenskspråkiga polisutbildning
Polisyrkeshögskolan i Tammerfors hör till inrikesministeriets ansvarsområde och är den enda läroanstalten som ordnar polisutbildning i landet. Undervisnings- och examensspråken är finska och svenska med stöd av 17 § i lagen om Polisyrkeshögskolan (1164/2013). Till följd av detta ordnar Polisyrkeshögskolan regelbunden utbildning på både finska och svenska.
Den svenskspråkiga polisutbildningen har en central betydelse med avseende på behovet av svenskkunniga poliser i landet inklusive det enspråkigt svenska landskapet Åland. Det måste finnas både ett tillräckligt antal poliser som kan svenska och lagfästa strukturer inom polisförvaltningen för att polisväsendet ska kunna säkerställa svenskspråkiga personers rätt till service på sitt eget språk.
Eftersom de språkliga rättigheterna gäller invånarnas rätt till polisservice på sitt eget språk hänvisar Folktinget till att rubriken i samband med punkt 55 Linguistic rights in police training borde vara Police training and linguistic rights.
Polisstyrelsen fattar beslut om hur ofta polisutbildningen ordnas och hur många studerande som antas. Den svenskspråkiga polisutbildningen ordnas en gång per 1,5 år och räcker cirka 3 år. 80 poliser har utexaminerats från år 2017 till den 31 oktober 2023. Den nyaste utbildningen inleddes i januari 2023 och antalet studerande är 11.
Med tanke på den svenskspråkiga utbildningsenhetens personresurser och omfattande uppgiftsområde vore det mycket utmanande att inleda svenskspråkig grundutbildning för poliser oftare än i nuläget. Enheten strävar i stället efter att fylla de studieplatser som finns reserverade för den svenskspråkiga utbildningen. Följande polisutbildning inleds i augusti 2024 och det maximala antalet studerande som antas är 25.
I den finskspråkiga grundutbildningen för poliser deltar också ett mindre antal svenskkunniga studerande, men statistik över hur många dessa är saknas. De finskspråkiga studerandenas kunskaper i svenska är mycket varierande och ofta otillräckliga med tanke på behovet av svenskkunniga poliser i landet.
Personalläget vid den svenskspråkiga utbildningsenheten är utmanande, men man klarar av att ordna utbildningen med hjälp av utomstående föreläsare. Ett stort problem är dock förändringar i utbetalning av föreläsningsarvodet, som innebär att en utomstående sakkunnig som föreläser på arbetstid vid Polisyrkeshögskolan inte får timarvode. Detta har lett till att många tidigare föreläsare inte längre står till förfogande.
Polisstyrelsen konstaterar i en översikt av polisens verksamhetsmiljö att en utmaning i rekryteringen är att man inte har lyckats rekrytera tillräckligt många svenskspråkiga poliser. Ett permanent problem i straffrättsliga processer är att man inte alltid upptäcker tillräckligt tidigt att en svenskspråkig part inte klarar av processen på finska, om han eller hon inte har begärt att ärendet ska behandlas på svenska och till exempel har talat finska med polisen under förundersökningen. (Polisstyrelsens publikationsserie 1/2023)
Folktinget har under de senaste åren tagit emot flera anmälningar, som gäller brister i polismyndigheternas service på svenska. Det är inte ovanligt att polismyndigheterna har sänt skriftliga varningar och avgifter för trafikförseelser på finska till svenskspråkiga personer. Sommaren 2023 fick Folktinget information om att svenskspråkiga personer som misstänktes för brott samt vittnen hade varit tvungna att vänta oskäligt länge på att bli förhörda på grund av bristen på utredare som kunde svenska.
Hösten 2023 pågår en organisationsförändring inom Polisyrkeshögskolan, och det finns en oro för hur den kommer att påverka den svenskspråkiga utbildningsenhetens verksamhet. I statsrådets budgetproposition för år 2024 ingår en ettårig tjänst (koordinator) med uppgift att stärka den svenskspråkiga polisutbildningen. Detta är en välkommen resurs både med tanke på den svenskspråkiga utbildningens särskilda behov och de samarbetsstrukturer som har betydelse för utbildningsenhetens verksamhet.
Regionala polisenheter med svenska som majoritetsspråk
För att svenskspråkiga personers rätt till polisservice på svenska ska säkerställas måste det följaktligen finnas också lagfästa strukturer, som stöder polisförvaltningens beredskap att säkerställa de språkliga rättigheterna.
Antalet polisinrättningar i landet är 11, av vilka fem är tvåspråkiga. Det finns i nuläget fem regionala enheter med svenska som majoritetsspråk inom tre av de tvåspråkiga polisinrättningarna. Regionala enheter inrättades år 2009 till följd av att alla tvåspråkiga polismyndigheter med svenska som majoritetsspråk lades ned. Ålands polismyndighet är svenskspråkig.
Folktinget ser det som befogat att lyfta fram dessa regionala enheter, eftersom de har en central uppgift med avseende på tillgodoseendet av språkliga rättigheter. De har till uppgift att tillgodose särskilt den svenskspråkiga befolkningens rätt till polisservice på sitt eget språk och de kan också tilldelas ett särskilt ansvar för att utveckla den svenskspråkiga servicen inom hela polisinrättningens område.
Folktinget har dock blivit uppmärksammad på att de regionala enheternas verksamhetsförutsättningar och organiseringen av den språkliga servicen har försvagats betydligt. Folktinget har i diskussioner med inrikesministeriets ledning (2020 och 2021) föreslagit att ministeriet genom förordning preciserar de regionala enheternas ställning och uppgifter, särskilt med avseende på enheternas uppgift att trygga och utveckla polisservicen på svenska inom respektive polisinrättning. Enligt uppgift har en sådan förordning inte utfärdats.
Räddningsinstitutets utbildning av svenskkunniga nödcentralsoperatörer och räddningsmän
Räddningsinstitutet i Kuopio hör till inrikesministeriets ansvarsområde och ordnar utbildning av nödcentralsoperatörer och räddningsmän. Enligt 17 § i lagen om Räddningsinstitutet (607/2026) är undervisningsspråket finska. Undervisning ges också på svenska och vid behov på andra språk.
Finska och svenska är följaktligen inte likställda undervisningsspråk enligt lagen om Räddningsinstitutet. Det har i praktiken visat sig att Räddningsinstitutet inte ordnar regelbunden utbildning av svenskkunniga nödcentralsoperatörer och räddningsmän. Det här har lett till att det finns ett stort behov av nödcentralsoperatörer som kan svenska vid nödcentralerna. Det finns därtill en uppenbar brist på heltidsanställd yrkespersonal som kan svenska inom räddningsväsendet.
Tvåspråkig utbildning av nödcentralsoperatörer
Räddningsinstitutet inledde för första gången en tvåspråkig utbildning av nödcentralsoperatörer i det tvåspråkiga landskapet Österbotten år 2018 (inte år 2015 som anges i punkt 225). Utbildningen inleddes i anslutning till Vasa nödcentral och avsikten var att öka tillgången på operatörer som kan arbeta både på finska och svenska. Utbildningen resulterade i att 15 tvåspråkiga operatörer utexaminerades efter en studietid på 1,5 år. Följande tvåspråkiga utbildning av nödcentralsoperatörer för maximalt 24 studerande ordnas vid Räddningsinstitutet i Kuopio i januari 2024, vilket innebär att studieorten är finskspråkig.
Nödcentralsverket informerade våren 2023 om att 11 procent av nödcentralsoperatörerna i landet arbetade på både finska och svenska (3.5.2023). Nödcentralsverket har framfört som önskemål till inrikesministeriet att varannan utbildning av nödcentralsoperatörer borde vara tvåspråkig för att den svenskspråkiga servicenivån vid nödcentralerna i landet ska stärkas. Landskapet Åland ordnar egen utbildning på svenska.
Folktinget har även för egen del föreslagit för inrikesministeriet att utbildningen av nödcentralsoperatörer bör ordnas så att varannan operatörsutbildning är tvåspråkig (14.11.2022). En regelbunden utbildning är nödvändig också för att potentiella deltagare i tillräckligt god tid ska känna till när utbildningen ordnas och hinna förbereda sig för ansökningsprocessen. Den tvåspråkiga utbildningen av nödcentralsoperatörer bör lämpligen ordnas i anslutning till en nödcentral på en tvåspråkig ort eller Kervo nödcentral.
Svenskspråkig utbildning av räddningsmän
Räddningsinstitutet har ordnat svenskspråkig räddningsmannautbildning endast sporadiskt. Som framgår av regeringens svar (punkt 226) har det ordnats räddningsmannautbildning endast fyra gånger sedan 1995. Det pågår även för närvarande en utbildning, som slutförs i december 2023. Det huvudsakliga problemet är att dessa utbildningar inte har ordnats som en del av Räddningsinstitutets undervisningsplan, utan när till exempel Folktinget eller någon annan intressentgrupp har yrkat på det.
Det finns således ett stort behov av svenskspråkig utbildning för att tillgodose behovet av räddningsmän inom de tvåspråkiga områdena och i det enspråkigt svenska landskapet Åland. Enligt uppgifter från räddningsväsendet finns det behov av 200 svenskkunniga räddningsmän i landet fram till år 2030.
En annan fråga som bör uppmärksammas är att bristen på svenskspråkig utbildning inte endast påverkar tillgången på svenskkunnig heltidspersonal, utan får konsekvenser också för avtalspersonalen. Orsaken till detta är att de flesta utbildarna på kurserna för avtalsbrandkårer är heltidsbrandmän och underbefäl. Om det inte finns tillräckligt med heltidsanställd yrkespersonal så inverkar det direkt på möjligheten att rekrytera utbildare till kurser för avtalspersonal.
Enligt punkt 227 har svenskspråkiga studerande rätt att avlägga prov på svenska. Men om examinatorerna är finskspråkiga och inte kan svenska tillräckligt väl finns det en risk för att svar skrivna på svenska misstolkas, vilket kan leda till ett ofördelaktigt resultat.
Enligt punkt 224 har räddningsmyndigheterna förbättrat sin kommunikation och tillgången på service på båda nationalspråken. Mycket material utarbetas genom samarbete, och översättningar finns också tillgängliga. Eftersom allt större fokus inriktas på att ha information tillgänglig på både finska och svenska blir det mera en rutin att tillhandahålla material på båda språken på webbplatser etc.
Folktinget har i kontakter med inrikesministeriets ledning (2020 och 2021) framhållit att det är synnerligen viktigt att svenskspråkig räddningsmannautbildning ordnas regelbundet inom de tvåspråkiga områdena i landet. Ett resultat av Folktingets initiativ är att en svenskspråkig räddningsmannautbildning med 14 studerande inleddes I Vasa, Österbotten i augusti 2022. Före detta hade svenskspråkig utbildning av räddningsmän inte ordnats på tio år.
Den svenskspråkiga utbildningen av räddningsmän bör ordnas företrädesvis vart tredje år. Regelbunden utbildning är viktig också för att de som är intresserade av utbildningen ska känna till när den ordnas och kunna planera sin framtid i enlighet med detta. Utbildningen bör ordnas på en tvåspråkig ort, eftersom detta märkbart underlättar rekryteringen av både svenskkunniga studerande och lärare.
Helsingfors räddningsskola ordnar finskspråkig utbildning av professionella inom räddningsbranschen som har förmågan att arbeta som räddare-förstavårdare vid speciella förhållanden i huvudstaden. Enligt regeringsprogrammet (2023) införs svenskspråkig räddningsutbildning som en del av verksamheten vid Helsingfors räddningsskola, vilket Folktinget noterar med tillfredsställelse. Detta baseras på ett gemensamt förslag från räddningsdirektörerna för de tvåspråkiga räddningsverken samt räddningschefen på Mariehamns räddningsverk, och Folktinget har aktivt lyft fram förslaget i diskussioner med bland annat inrikesministeriets ledning.
Utbildning
I utlåtandet till utrikesministeriet hösten 2022 lyfte Folktinget två centrala utmaningar inom den svenskspråkiga utbildningen; tillgången till svenskspråkig behörig personal inom småbarnspedagogiken och tillgången till kvalitativa lärresurser (läromedel) på svenska.
Läromedelsutbudet på svenska är betydligt snävare än på finska. Volymerna är små och en kommersiell utgivning av svenskspråkiga läromedel är inte ekonomiskt lönsam. Staten har ansvar för att bildning och kultur kan ordnas och därför framhåller Folktinget att statens roll bör förtydligas när det gäller ansvaret för svenskspråkiga läromedel av god kvalitet. Lärresurser på svenska är en central jämlikhetsfråga.
I Folktingets mål inför regeringsprogrammet förutsatte Folktinget att ett svenskspråkigt utrednings- och utvecklingsprojekt med konkreta åtgärdsförslag inleds för att förbättra tillgången till lärresurser inom den svenskspråkiga utbildningen. I regeringsprogrammet finns inskrivet att tillgången till högklassigt tryckt och digitalt undervisningsmaterial säkerställs på båda nationalspråken.
Orsakerna till bristen på svenskspråkig personal inom den svenskspråkiga småbarnspedagogiken som eskalerat, särskilt i huvudstadsregionen, är flera; lönesättningen, den negativa mediebilden, arbetsförhållandena och yrkets attraktivitet. Regeringen har i regeringsprogrammet lovat stärka branschens dragnings- och hållkraft genom att utveckla arbetsförhållandena och kvaliteten på småbarnspedagogiken. Antalet studieplatser inom det småbarnspedagogiska området kommer också att utökas. Folktinget välkomnar de här strävandena.
Studentsvenskan
Svenskan och finskan blev frivilliga ämnen i studentexamen år 2005. Förändringen har lett till att studerande i de finskspråkiga gymnasierna valt att inte skriva svenskan i studentexamen. I dag skriver drygt 40 % av de finskspråkiga studenterna svenskan. En följd är att kunskaperna i svenska i Finland försvagas vilket syns bland annat hos myndigheter. Folktinget är oroligt över att så få finskspråkiga studerande skriver svenskan i studentexamen och anser att svenska och finska bör vara obligatoriska ämnen i studentexamen eftersom båda språken är viktiga för Finland.
Det skulle vara viktigt att vända trenden genom åtgärder som motiverar gymnasiestuderande att avlägga svenskan i studentexamen. I dag ger matematik, modersmål, långa språk och fysik höga poäng vilket påverkar studenternas val av ämnen i studentexamen. En viktig åtgärd vore att märkbart ändra poängsättningen av svenska och finska i antagningen till högskolorna. En ny poängsättningsmodell har tagits fram och tas i bruk 2026. I den nya modellen har poängsättningen för språk aningen höjts.
Svaga kunskaper i B1-svenska från den grundläggande utbildningen och negativa attityder till språket har också betydelse för om studerande väljer att skriva studentvenskan.
I samband med hörandet 9.10.2023 fick Folktinget följande frågor att besvara
Hur behandlas den svenska tiden i ämnet historia i den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen?
I den grundläggande utbildningen behandlas Finland som en del av Sverige endast i årskurs 6, då eleven fördjupar sig i utvecklingen i Finland på 1600–1700-talen. I gymnasiet finns ingen obligatorisk kurs i historia som behandlar den svenska tiden annat än som en kort inledning till kursen Historia 3, Det självständiga Finlands historia. I kursen behandlas arvet från den svenska tiden och autonomins betydelse för formandet av Finland och den finländska identiteten. I kursen Historia 5, Sveriges östra rikshalva blir Finland, är en frivillig, fördjupad, nationell kurs som behandlar den svenska tiden.
Effekter av tidigareläggningen av studier i det andra inhemska språket inom den finskspråkiga grundläggande utbildningen
Avsikten med reformen 2016 om den medellånga svenskan i finska skolor, B1-svenskan, var att höja elevernas motivation och förbättra inställningen till det svenska språket. Två årsveckotimmar i svenska flyttades från årskurserna 7–9 till årskurs 6 utan att öka på totala antalet undervisningstimmar.
En undersökning som Språklärarförbundet Sukol och Nätverket Svenska nu gjort 2021 visar att finskspråkiga elevers kunskaper i svenska försvagats trots att svenskundervisningen tidigarelagts. Orsaken är att de sammanlagda undervisningstimmarna i svenska inte ökade i samband med reformen, vilket lett till långa avbrott i undervisningen i årskurserna 7–9 och minskad motivation bland både elever och lärare. Svaga kunskaper i svenska efter den grundläggande utbildningen försvårar språkstudierna för många studerande på andra och tredje stadiet.
Regeringen Marin beslutade 2022 att undervisningen i B1-språket (finska/svenska) utökas från år 2024 med en årsveckotimme i årskurserna 7–9 i den grundläggande utbildningen och riktas till årskurs 7. Framöver blir årsveckotimmarna två i åk 1–6 och årskurs 7 samt tre i årskurserna 8–9. Den utökade årsveckotimmen har samband med regeringens nya nationalspråksstrategi vars syfte är att trygga allas rätt att få service på de båda nationalspråken. Folktinget förutsatte i sina mål inför regeringsförhandlingarna att man i den finskspråkiga skolan utökar B1-svenskans årsveckotimmar med två årsveckotimmar för årskurserna 7–9 från och med år 2024.
Svenskspråkiga läroanstalter och elever/studerande i svenskspråkig utbildning enligt utbildningsform
Småbarnspedagogik
År 2021 deltog 75 % av barnen i småbarnspedagogik, 2011 var motsvarande siffra 62 %. Andelen ökar men antalet barn sjunker på grund av att åldersklasserna blir mindre. 84 procent av alla barn som deltar i småbarnspedagogik deltar i kommunal småbarnspedagogik. I Utbildningsstyrelsens informationsresurs Varda finns inte idag uppgifter om antal deltagare i svenskspråkig verksamhet. Det här är en brist som ska åtgärdas.
Den information om antal verksamhetsställen på svenska som finns att tillgå finns i rapporten Småbarnspedagogiken i Svenskfinland 2019. Kartläggning av personaltillgång och språkförhållanden i svenskspråkiga daghem som Sydkustens landskapsförbund låtit göra. År 2017 var antalet verksamhetsställen med svenskspråkig verksamhet utgående från den information som finns att tillgå i rapporten cirka 360.
I Utbildningsstyrelsens statistiktjänst Vipunen finns information om antal svenskspråkiga läroanstalter och elever/studerande i svenskspråkig utbildning enligt utbildningsform 2022 och ser ut som följer:
I förskola i samband med grundläggande utbildning deltar 696 elever i 42 skolor. 19 590 elever deltar i förskola i samband med svensk- eller tvåspråkig småbarnspedagogik. I den grundläggande utbildningen (åk 1–9) deltog 35 337elever i 216 skolor. I gymnasieutbildning (unga och vuxna) deltog 7 017 studerande i 35 läroanstalter. I yrkesutbildningen (unga och vuxna) deltog 10 818 studerande i 5 yrkesläroanstalter. Därutöver studerade 620 studerande på svenska i 4 tvåspråkiga läroanstalter.
Antalet svenskspråkiga folkhögskolor är 10 och studerandeantalet cirka 4 600 (informationen om antalet studerande kommer från folkhögskolorna).
Inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde finns 2 yrkeshögskolor. Dessutom finns Högskolan på Åland och på fastlandet Polisyrkeshögskolan som lyder under inrikesministeriet. Svenskspråkiga universitet är Åbo Akademi och Hanken Svenska Handelshögskolan. Tre universitet är tvåspråkiga och har utbildningar på svenska. De är Aalto-universitetet, Helsingfors universitet (inklusive Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet) och Konstuniversitetet.
Lärarutbildning på svenska
Lärarutbildning på svenska ges vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi.
Antalet nybörjarplatser/år inom det pedagogiska området (inkluderar klasslärare, lärare inom småbarnspedagogik, vuxenpedagogik) vid Helsingfors universitet:
År Nybörjarplatser totalt
2018 85
2019 95
2020 98
2021 95
2022 119
2023 95
Antalet nybörjarplatser/år inom det pedagogiska området (inkluderar klasslärare, lärare inom småbarnspedagogik, speciallärare, ämneslärare, språkbadslärare, vuxenpedagogik) vid Åbo Akademi:
År Nybörjarplatser totalt
2018 218
2019 238
2020 250
2021 277
2022 286
2023 287
Antal lärare som undervisar i svenska inom den finskspråkiga grundläggande utbildningen
I Finland finns inget officiellt lärarregister. Föreningen Suomen Ruotsinopettajat ry är en förening för alla svensklärare i Finland. Föreningen har idag cirka 1 200 medlemmar som arbetar inom den grundläggande utbildningen, gymnasiet, yrkesutbildningen, högskolor, universitet samt vuxenutbildningen. Alla svensklärare i Finland är inte medlemmar i föreningen. Enligt föreningens register undervisar 703 av medlemmarna svenska inom den grundläggande utbildningen, 179 i årskurserna 1–6 och 524 i årskurserna 7–9. Värt att notera är att många av dessa lärare undervisar svenska både i åk 1–6 och i åk 7–9. 621 medlemmar undervisar svenska inom gymnasieutbildningen. Många av de lärare som undervisar svenska i gymnasiet undervisar också svenska i åk 7–9.
Det andra inhemska språket inom den svensk- och finskspråkiga yrkesutbildningen
I en yrkesinriktad grundexamen ingår yrkesinriktade examensdelar och gemensamma examensdelar, sammanlagt 180 kompetenspoäng. I de gemensamma examensdelarna, totalt 35 kompetenspoäng, ingår examensdelen Kunnande i kommunikation och interaktion som består av 11 kompetenspoäng. I examensdelen ingår delområdet Kommunikation och interaktion på det andra inhemska språket. I den svenskspråkiga yrkesutbildningen där man studerar finska är omfattningen 2 kompetenspoäng, i den finskspråkiga yrkesutbildningen där man studerar svenska är omfattningen 1 kompetenspoäng.
Integration
Under åren 2017–2022 har andelen personer med annat modersmål än finska eller svenska ökat kraftigt i Finland i och med att invandringen ökat. I Finland bor idag sammanlagt ungefär 5,5 miljoner människor. I slutet av 2022 bodde över en halv miljon med utländsk bakgrund i Finland, medan finlandssvenskarnas antal var 287 900. Andelen personer med utländsk bakgrund är störst på Åland, 17,3 %, och i Nyland 15,7%. I Närpes och Vanda har vart tredje barn under skolåldern utländsk bakgrund (Statistikcentralen).
Enligt lagen om främjande av integration (1386/2010) har en person som integreras i Finland rätt att välja svenska eller finska som integrationsspråk. Folktinget har tillsammans med andra svenskspråkiga organisationer inom tredje sektorn och utbildningsfältet kontinuerligt påmint myndigheterna om att det är deras skyldighet att erbjuda invandrare möjligheten att välja mellan en finskspråkig och en svenskspråkig integrationsväg. Tyvärr har endast en bråkdel av invandrarna integrerats på svenska, vilket ofta beror på att invandrarna inte informeras om möjligheten att integreras på svenska eller att invandrarna uppmanas att integreras på finska. Vissa tvåspråkiga kommuner erbjuder fortfarande, integrationslagen till trots, endast integration på finska på grund av kostnaderna som skulle uppstå ifall kommunen skulle erbjuda integration på både svenska och finska.
Frågan om integration på svenska är för tillfället högaktuell i Finland. I det nya regeringsprogrammet finns flera skrivningar om integration på svenska. Bland annat står det att myndigheterna ska informera tydligare om att det finns möjlighet att integreras även på svenska, invandrare ska få välja vilket språk de integreras på och sökandet efter kommunplatser för kvotflyktingar även i svenskspråkiga kommuner effektiveras. Målet är att 5–10 % av invandrarna i framtiden ska integreras på svenska.
En ny lag om främjande av integration (681/2023) träder i kraft år 2025. Arbetet med den nya integrationslagen började redan år 2021 med den integrationspolitiska redogörelsen, där integration på svenska för första gången lyftes upp som ett mer likvärdigt alternativ till integration på finska.
Som ett resultat av den nya integrationslagen kommer kommunerna i framtiden att få ett större ansvar för integrationen. Samtidigt förkortas integrationstiden från tre till två år. Folktinget har i ett flertal utlåtanden om den nya lagen uttryckt en oro över att det kan vara utmanande för dem som integreras att uppnå B1.1-nivå i svenska eller finska på endast två år. Den förkortade integrationstiden innebär också en förkortning av den kalkylerade ersättningstiden för invandrarens integrationstid, vilket gör att kommunens kostnader kan öka i framtiden. Folktinget oroar sig för att de minskade ersättningarna i värsta fall kan innebära att tvåspråkiga kommuner väljer att endast erbjuda integration på finska också i framtiden.
En utmaning för dem som integreras på svenska är bristen på integrationsutbildning på svenska. Antalet som önskar integreras på svenska är för tillfället större än antalet utbildningsplatser som erbjuds. Integration på svenska sker ofta via fria bildningen som frivilliga studier medan integration på finska sker via en arbetskraftspolitisk upphandlad utbildning. Efter att Finland införde den nordiska modellen år 2022 är majoriteten av dem som integreras på svenska tvungen att söka fyra arbetsplatser månatligen, samtidigt som de genomgår en integrationsutbildning. Motsvarande krävs inte av dem som integreras via en arbetskraftspolitisk integrationsutbildning. Folktinget har i utlåtanden konstaterat att detta inte skapar jämlika förutsättningar för integrationen på svenska och finska.
I Nationalspråksstrategin från 2021 konstateras det att utbudet av den svenskspråkiga integrationsutbildningen bör öka så att den svenska integrationsstigen utgör ett reellt alternativ. Folktinget framhåller att integration på svenska i Finland kan lyckas endast om utbudet av svenskspråkig integrationsutbildning ökar.
Media
Tillgången till public service-tjänster på svenska kan inte underskattas, då public service är en garant för ett medieutbud på minoritetsspråk. Svenska Yle är en plattform för hela det svenska Finland och ett stort fönster till det svenska för den finskspråkiga publiken. Ett orosmoment som finns gällande public service på svenska gäller eventuella nedskärningar i YLE:s finansiering, något som har diskuterats i offentligheten med jämna mellanrum. Folktinget poängterar att sådana nedskärningar skulle proportionellt drabba det svenska mera, i och med att volymerna är mindre och den svenska verksamheten därmed mera sårbar.
Det finns en svenskspråkig dagspress som är hållbar och gradvis ökar sin digitala närvaro, men som tappar något i den tryckta upplagan. En generell tendens är att regionala tidningar, en kategori inom vilken den svenskspråkiga pressen verkar, har svårare att lyckas på såväl läsar- som annonsmarknaden, medan de största tidningarna är mer framgångsrika. Detta bör beaktas när eller om nya offentligt finansierade mediestöd utvecklas.
Stödet till tidningspressen och nyhetstjänster på svenska är ett viktigt led i arbetet för att främja landets två nationalspråk. För att kunna upprätthålla och utveckla en levande svensk- och tvåspråkig identitet i Finland, är det viktigt med ett tillräckligt stort utbud av svenskspråkiga tidningar som komplement till utbudet av public service på svenska. I dags dato finns det Stödet till den minoritetsspråkiga tidningspressen har varit oförändrat under många år trots att både publikations- och distributionskostnaderna har stigit. Det är önskvärt att stödet höjs för att därmed garantera likvärdig behandling av landets nationalspråk, samt för att möjliggöra stöd till även andra språkgrupper som enligt grundlagen har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Hit hör de samiska språken, romani och karelskan och teckenspråken.
Inom ramen för språkskyddsverksamheten har Folktinget kontaktats av en person som märkt att det inte är möjligt för fångarna i Tavastehus fängelse att lyssna på de finlandssvenska radiokanalerna, YLE Vega och X3M. Folktinget sände Brottspåföljdsmyndigheten en skrivelse och bad dem utreda frågan. I enlighet med Finlands grundlag § 17 (731/1999) ska det allmänna tillgodose landets finsk-och svenskspråkiga befolknings kulturella behov enligt lika grunder. Enligt fängelselagens 5 § (757/2005) ska fångar behandlas rättvist med aktning för människovärdet och de får inte särbehandlas på grund av språket. Folktinget förutsatte att åtgärder omedelbart vidtas för att möjliggöra för interner i de finländska fängelserna att även lyssna till YLE:s svenskspråkiga radiokanaler.
Attityder till det svenska
Ministerkommittén har även påtalat behovet av att förbättra språkklimatet. Under statsminister Sanna Marins regeringsperiod (2019–2023) beaktades de språkliga rättigheterna för det mesta väl i lagstiftningen. Ett exempel är social- och hälsovårdsreformen, där rätten till service på svenska framgår tydligt. Det stora problemet när lagar implementeras är ändå svårigheten att få myndigheterna att ta sitt ansvar för att skapa strukturer som möjliggör förverkligandet av de språkliga rättigheterna. Om en tvåspråkig myndighet saknar strukturer för hur servicen ordnas på det mindre använda nationalspråket, och om befolkningsandelen är mindre än 30 procent, har erfarenheten visat att det inte i längden är möjligt att erbjuda likvärdig service både på det mindre språket och på majoritetens språk. För att de språkliga rättigheterna ska garanteras krävs det strukturer, språkkunnig personal samt tillräckliga resurser för planeringen och förverkligandet av verksamheten på det mindre språket.
Partiet Sannfinländarna lanserade den 26 september 2022 ett språkprogram, som i ytterst hårda ordalag riktar sig mot den svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter. Sannfinländarna propagerar för att finskspråkiga inte ska behöva lära sig svenska och att det ska räcka med att myndigheterna betjänar på finska. Sannfinländarnas språkprogram står djärvt i strid med Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och har en diskriminerande inställning till den svenskspråkiga befolkningen i Finland.
Diskrimineringsombudsmannen kontaktades 83 gånger i ärenden som gällde svenska som diskrimineringsgrund under åren 2020−2022 (e-post till Folktinget från DO:s kansli 1.11.2023).
Diskrimineringsombudsmannen har konstaterat att de kontakter som ombudsmannen får visar att det finns betydande brister i tillgodoseendet av de svenskspråkigas språkliga rättigheter. Ombudsmannen får kontakter från alla livsområden, men särskilt inom social- och hälsovårdssektorn finns det svårigheter att få tillgång till tjänster på svenska.
Diskrimineringsombudsmannen har till exempel uppmärksammats på en situation där en svensktalande ung person inte har kunnat få tillgång till mentalvårdstjänster på sitt modersmål. Det är oacceptabelt att en sårbar ung människas språkliga rättigheter inte respekteras.
Myndigheterna är skyldiga att försäkra sig om att tjänsterna erbjuds och ärenden kan skötas på svenska och finska. Trots språkets starka lagliga ställning saknar många svensktalande en faktisk möjlighet att använda sina språkliga rättigheter.
Diskrimineringsombudsmannen påpekar också att om en svenskspråkig person inte får service på svenska hos en myndighet, kan myndigheten göra sig skyldig till diskriminering som strider mot diskrimineringslagen. Myndigheterna har också, enligt diskrimineringslagen, en skyldighet att främja likabehandling. Myndigheterna bör förbättra sin kunskap om de språkliga rättigheterna och de skyldigheter som föranleds av dem, så att individernas rättigheter kan tryggas. (DO:s uttalande 6.11.2023)
Enligt justitieministeriets språkbarometer (2020) upplever den svenskspråkiga befolkningen i Finland oftare sådan diskriminering i vardagen som grundar sig på språk än den finskspråkiga befolkningen. I språkbarometern undersöktes om personer som tillhör den finsk- eller svenskspråkiga språkminoriteten i sin hemkommun hade råkat ut för trakasserier eller diskriminering i vardagen på grund av sitt språk. Utredningen visar att fler än var fjärde svenskspråkig, medan färre än var femte finskspråkig, har upplevt fördomar och trakasserier på grund av sitt språk.
Hatretorik mot svenskspråkiga är särskilt allmän i sociala medier. Detta är ett växande problem, eftersom hatretoriken är svår att kontrollera och personer som står bakom de kränkande inläggen ofta använder signaturer.
Trakasserier mot svenskspråkiga sker bland annat i vardagliga situationer, när de talar svenska i kollektivtrafiken eller på allmänna platser. Det handlar ofta om glåpord (t.ex. hurri) och uppmaningar om att tala finska och flytta till Sverige.
Språkbarometern visar också att svenskspråkiga personer mer sällan begär service på sitt eget språk och ofta får svar på finska av myndigheterna. En allmän uppfattning är att svenskspråkiga är oroliga för att handläggningen av ett ärende tar längre tid på svenska och att servicen är sämre om man ber om att bli betjänad på svenska. Enligt språklagen ska en myndighet på eget initiativ betjäna på kundens språk, svenska eller finska. Trots detta uppmanar myndigheter ofta svenskspråkiga personer att tala finska.
Slutligen hänvisar Folktinget till att inställningen till att läsa svenska bland niondeklassare i de finska skolorna har försämrats, vilket är en oroande tendens. Det här visar en undersökning som Nationella centret för utbildningsutvärdering har låtit göra år 2023. I utvärderingen tog man fasta på hur mycket eleverna tyckte om ämnet svenska, vilken nytta de hade av svenskan och vilken uppfattning de hade om sina egna kunskaper. I A-svenskan var uppfattningen hos eleverna i genomsnitt neutral, det var bara uppfattningen om nyttan med svenskan som blivit en aning mer negativ i jämförelse med resultaten från år 2013. I B1-svenskan har däremot elevernas uppfattning blivit mer negativ i alla tre dimensioner. Den största förändringen gäller hur mycket eleverna tycker om att läsa svenska. Även i jämförelse med övriga ämnen som till exempel matematik, modersmål och A-engelska är inställningen betydligt mer negativ.